Det är synd om människorna

Även om ingen i media direkt har uttalat att Johanna Sällström tagit livet av sig, så har diskussionerna om psykvården kommit igång. Jag skulle vilja förekomma, innan vi går in för allt för omfattande diskussioner i anslutning till J:s död om den bristande psykvården, med att tala om hur många ändå kan förlika sig med, att vi har ett ansikte utåt, men ett annat inåt. Att till och med en till synes framgångsrik inför mångas ögon iallafall, söt skådespelerska som står i strålkastarljuset, trots allt inte mäktar med samhället, tror jag att många kan känna en samhörighet med.

Jag tror det är många som kan känna att då de kommer hem i ensamhet, så kan de drabbas av den där extensiella, mörka tomheten.

Jag tycker man kan ta tillfället i akt, och reflektera hos oss själva just den där intetsägande tomheten, många kan översköljas av. Kanske kan det ta sig i extra starka uttryck, i det samhället med sitt höga tempo som vi lever i idag? Att det är många som mår dåligt. Det vet vi. Det diskuterar vi kring. Men att komma fram till orsaken, är svårare. Att media "tassat med försiktighet" kring Johannas död, har väl dels varit ett sätt att visa respekt för de anhöriga, men det visar också det tabut vi har kring att diskutera vårt mående, vår extensiella ångest och självmord.

Nej, innan diskussionerna går över till att allt för mycket handla om psykvårdens brister, så skulle jag vilja att vi alla reflekterade över vår egen känsla av utsatthet, som vi emellanåt kan sköljas över av.

"Det är synd om människorna"

Av Karin Holmberg 19 feb 2007 00:53