Vi vet så lite om oss själva

Under en period då jag genomgick psykoterapi hade jag vid ca ett års samtal kommit till en punkt då frågorna haglade ur mig och hjärnan bara bubblade efter att få saker och ting på plats. Min psykoterapeut, som hette Ann, skulle på semester sex veckor och det kändes som en väldigt lång tid att kapsla in alla funderingar och frågor som bara ökade efter att vissa saker föll på plats. Ann var en mycket logisk människa som gav en känsla av att besitta en trygghet, som måste vinnas genom att erfara saker och förstå, genom åratal av sökande och till sist genom att få svar som kan övertyga till fullo, kunskap som man ej kan läsa sig till, utan som man endast kan få genom att göra en lång resa. Jag kan inte på något annat sätt förklara hennes trygghet, men allt detta var de signaler hon sände ut och som jag tog emot, det kändes att hon hade en vetskap som man inte bara kan föra vidare utan måste själv på egen hand komma fram till, hon är en av de intressantaste människor jag mött, och mindre intressant blev hon inte när hon löste mitt problem med de sex veckor vi skulle ha uppehållet.

Då jag led av kraftiga panikångestattacker kändes det tryggt bara att veta att hon fanns i samma stad när paniken kom, men nu skulle hon resa bort och jag förklarade för henne den oro jag kände inför detta. Hon tittade på mig och log, bad mig titta på en liten hög med runda fina stenar på ett bord bredvid soffan där jag satt. Det var sådana stenar man kan plocka på en strand ungefär, runda och släta och fina. Hon bad mig välja ut en av dom och sedan sa hon "När det blir jobbigt under tiden jag är borta så ta fram den stenen du valt. Håll den i din hand och krama den och försök att vara lugn." Konstigt nog ifrågasatte jag inte detta utan då jag kände sådan trygghet för henne godtog jag svaret och gick därifrån med stenen i fickan.

Under veckorna som passerade hände det då och då att jag fick ta upp stenen ur fickan och hålla den hårt i handen, ibland hjälpte det direkt och ibland tog det en stund, men det verkade som om kraften ökade i stenen, eller i alla fall resultatet av att hålla i den. När veckorna var över och vi sågs igen fick hon tillbaka stenen, och undrade om det hade varit till någon hjälp, och jag sa som det var. Hon bad mig att placera tillbaka stenen och sen pratade vi aldrig mer om den saken.

När jag gick därifrån den dagen så kunde jag inte slå bort tanken av att någon innan mig också hade haft hjälp av stenen och för varje gång den hjälpt blev dess kraft starkare, det låter kanske helt tokigt men man får inte låta stänga sitt hjärta för nya ideer, då kommer vi aldrig framåt i gåtan oss själva.

Av Angus Liddell 29 dec 2006 00:59