Nobel, kvinnan och könsrollerna

Nobelpriset skall snart delas ut, festen kan börja! Och som vanligt kommer kvinnorna att lysa med sin frånvaro, alltså som pristagare. Däremot knappast i TV från Nobelfesten, där säkert mer än hälften kommer att handla om kvinnornas yttre fägring, men uteslutande om deras! En spark mot "patriarkatet" brukar också ingå. Och varje år är det alltid någon eller några som någonstans tar på sig klagorollen över bristen på kvinnliga pristagare. Här kommer därför i år och i förskott en genomgripande analys över problematiken, så är saken fixad och klar! Även om undertecknad nu varken är feminist, Jämo eller Birger Schlaug särskilt upprörd ett år. För sådana är nog bristen på några kvinnliga Nobelpristagare ett större problem, än att svenska pojkar får allt sämre skolbetyg trots likvärdiga provresultat! Men de förra verkar behöva hjälp, och om jag fattat dem rätt så är det alltså männens fel som får för många Nobelpris. Inte kvinnornas fel som inte får priset! Förstås. Så här är orsakerna, i ett försök till en politiskt korrekt analys enligt sedvanliga feministprinciper och genusperspektiv!

Alfred Nobel var som de flesta män redan på den tiden naturligtvis emot kvinnor, och kanske var han det mer än de flesta. På slutet när testamentet skrevs stod dom verkligen inte högt i kurs! Ingen hade velat gifta sig med honom, och han fick heller inga barn. Han tycks däremot ha haft åtminstone en, möjligen flera olyckliga fruntimmershistorier som påverkade honom och gjorde honom rent negativt inställd till det kvinnliga könet! Alfreds hämnd för att han inte fick dela karriären med det ljuva familjelivet blev uppenbarligen att kvinnliga Nobelpristagare till varje pris i framtiden skulle undvikas, om möjligt var! Han hade dock en fredlig relation till en viss Bertha von Suttner, vilken tydligen förmådde honom att delvis distansera sig från sina grabbiga intressen till allt som smällde och exploderade. Det anses nämligen att det var hon som påverkade Nobel till det Fredspris som hon själv påpassligt nog tilldelades några år efter hans död. Idag lär von Suttner dessutom ha upphöjts till en "feministisk ikon".

Avgörande numera är förstås att även priskommitténs medlemmar i sann Nobelanda väljs bland män som delar Alfred Nobels inställning, dvs. män som efter bästa förmåga försöker undvika att ha med kvinnor i prisrullorna.
Jaha, kan det vara så här, eller är det bara feminister som får komma med liknande påståenden?

I alla fall så blev nu Nobels förhållande till kvinnan faktiskt också själva grundförutsättningen till att det överhuvudtaget kunde bli något pris att dela ut! Genom att makan och barnet inte blev en del av hans liv, så fick förmögenheten växa förhållandevis ifred och ännu viktigare: Det fanns ingen änka eller arvinge som med lagens hjälp kunde sätta sprätt på pengarna efter att han hade lagts i graven! Detta är ett faktum, men till glädje nästan uteslutande för oss män förstås, ja de få av oss som får något Nobelpris alltså. Kanske alla vi andra män därför har större anledning att bli avundsjuka, än alla kvinnor som ju ändå sällan kan komma ifråga?

OM någon kvinna nu hade gift sig med Alfred, så hade hon möjligen blivit "the one and only Nobel laureate"? Men så blev nu inte fallet, eftersom kvinnorna avspisade detta manliga geni eller han dem?, fastän han "hade allt", vilket kvinnor inte alls brukar ha något emot. Även om han nu på kärlekens område kanske inte direkt var någon "dynamitgubbe" ursäkta vitsen och tydligen inte någon "krutgubbe" heller ursäkta, ursäkta, som bara blev 66 år.

Men det finns förstås andra teorier om varför inte fler kvinnor idag får vårt svenska Nobelpris, trots all vår s.k. "jämställdhet", könskvotering osv.! De senare är fenomen som tycks vara kända även i utländska vetenskapskretsar, så att en pristagare för 3-4 år sedan med ett litet flin i sitt Nobeltal i stadshuset påstod att "i Skandinavien är det visst kvinnorna som bestämmer". Kanske tur för honom att det tydligen inte gäller över priset, än så länge!?

Beror den kvinnliga pristorkan verkligen på att vi män inte tycker om eller inte accepterar kvinnor? Kan felet ligga i att Alfred inte var kvinna? Eller kan det vara så att vi lite till mans! hyser ett motstånd mot äldre, om inte direkt flintskalliga, så grå-eller lila-?håriga damer som pratar bakterier och molekyler iklädda frack? Fast det senare är det förstås ingen risk för. Frack är obligatoriskt endast för manliga västerländska pristagare. Kvinnor klär sig som de vill och fryser gärna lite ibland, bara de får exponera så mycket naken hud som möjligt. Och män svettas visst gärna, bara de genom sin uniforma fast påtvingade klädsel får visa de sköna av motsatta könet hur duktiga de är! Och kanske är det just manlig "duktighet" som är en del av förklaringen?

Samhället och yrkesarbetet är i filosofisk mening "mannens barn". Politiken, vetenskapen, tekniken, osv., kanske även religionen och konsten. "Manssamhället" enligt feminismen själv, det enligt dem klandervärda! Detta var en nödvändig utveckling för mannen, för att hävda sin egen betydelse gentemot sitt sexuella och sociala beroende till kvinnan! Först modern, sedan partnern och hela underverket med havandeskapet, förlossningen, barnet. Hennes barn - hans arbete! Män har tveklöst i alla tider upplevt ett tvång att bidra med något mer förutom mat och skydd, för att bevisa sitt manliga värde, helst större än grannens, och väcka kvinnans intresse. Så skapas mannens status, inför kvinnans kritiska blickar. Som en gåva till henne och därmed inte mer "manlig egoism", som feminismen de facto påstår, än att hennes vilja till barn är egoism! Barnet som kanske i bästa fall är hennes gåva till honom?

Och om kvinnan idag vill ha "delad vårdnad" till detta "mannens barn". Är det då rimligt att hon bara typ klampar in i högklackade stövlar och högljutt kräver: "Det här är mitt också, du får flytta lite på dig! Jag-feminist, du-egoist! Under en tidsrymd av några få år, en enda generation, påhejad av media och politiker? Eller skulle kvinnlig smidighet ha varit en bättre väg, genom att t.ex. erkänna hans duglighet, i stället för att som oftast bara racka ner på den?

När nu mannen och hans verk idag ständigt ifrågasätts, så måste ju kvinnan som en delvis ny aktris i detta "manssamhälle" också kunna ifrågasättas, i "jämställdhetens" namn! Är det inte rätt mänskligt ifall män undrar över hennes tämligen nyvaknade intresse, att de vill testa hennes motivation, kompetens och uthållighet? Att bara döma ut manlig ev. kritik eller tvekan som "könsdiskriminering" verkar inte särskilt jämställt eller genomtänkt, inte heller ur kvinnlig synvinkel. Eller att låta henne halka in genom en könskvoterad gräddfil. Och är det verkligen så förvånande att män värnar om sitt "revir" OCH sin traditionella plikt? Om kvinnan faktiskt vill och visar detta på ett samarbetande eller övertygande sätt så brukar hon ju lyckas, och de allra flesta män kommer varken att kunna eller vilja hindra henne! Tvärtom, män gillar oftast att ha kvinnor omkring sig, om än inte förbehållslöst!

När det gäller alla känslomässiga och sexuella spänningar som uppstår i arbetslivet, så anses tydligen kvinnans påverkan märkligt nog vara obefintlig eller onämnbar! Och "blott män sexister är"! Fast att vara utmanande sexig, eller att hävda gammalt "kvinnoförtryck" eller liknande, kan inte det vara sexism? Naturligtvis har kvinnor i dagens förändrade yrkesarbete rätt att förvänta sig ett jyst bemötande från män, även för kvinnliga synpunkter. Och ett jyst offentligt bemötande gentemot mannen från feministers med fleras sida skulle säkert också vara till fördel för båda könen!

Det tidigare "manliga reviret" och plikten "vetenskaplig forskning" är den mödosamma vägen mot 4 av Nobelprisen. Men när det gäller Nobelklass är kanske skickliga och framgångsrika kvinnor även intresserade av annat, och inte alltid beredda att offra tid, energi och familj på att fullt ut bli en dylik vetenskapsnörd? Förhållandevis är priset för det ev. priset kanske högre för kvinnor, de måste relativt sett utnyttja mer av en mindre styrkepotential, "Kvinnor måste visa sig duktigare än män" men det är ju inte männens fel! Nu säger ju även en del vetenskapsmän att kvinnorna säkert kommer ikapp en vacker dag. Varför har de inte delvis redan gjort det? Finns det även en annan viktig aspekt, också den "politiskt onämnbar"?

Att de största skurkarna i världen är av mankön kan ju ingen förneka, tvärtom legitimerar detta debattens antimanliga slagsida. Fast att genierna oftast också är män verkar vara tabubelagt, förutom kanske krystade hänvisningar till patenttermen "patriarkatet"! Men finns det ändå vissa skillnader i hjärnor, så att ett mindre antal främst män blir genier eller galna? Eller hamnar under genomsnittet?* Och där speciella faktorer avgör hur slutresultatet blir!** Kan detta vara avgörande för den mindre andelen kvinnliga forskare i Nobelklass osv? Och är dessa positioner egentligen lika avundsvärda för kvinnor? Vilka också till skillnad från män kan gifta "upp sig"! Kvinnor gifter sällan "ner sig". En statusaspekt feminismen "glömt".

Vad är ändå ett Nobelpris i fysik, kemi och medicin för några få? Jämfört med all kvinnlig fysisk attraktion, sensuella personkemi, kärleken som den bästa medicinen? Är det ”sexism” att påtala detta? Men det är ju så här de håller på, i TV från Nobelfesten! Allt det som kvinnor, när de vill, kan förmedla och ge till män. Men som också män kan ge till kvinnor, när dessa accepterar och vill ta emot det. På det planet är det ju kvinnorna som har sista ordet, och aldrig kommer väl ”jämställdheten” att kunna ändra på detta? I sociala samanhang är det dessutom kvinnors gränsöverskridande frihet som oftast gäller, fysiskt i klädsel, smink och utsmyckning, liksom i hög grad i hela det känslomässiga och teatrala utspelet! Och allt detta är revir och privilegier som kvinnor noga värnar om, om det skulle behövas. Dock fick en frackklädd kvinna faktiskt anmärkningar på sig EFTER Nobelfesten för några år sedan!

Detta var ett privat ”Nobeltal” ämnat som ett fredstal och till tröst mot uteblivna pris, ett tal utan syfte att förringa alla kvinnor som fått Nobelpris främst i litteratur eller för fred. Om det nu har den allra minsta betydelse, så har undertecknad inget som helst emot välförtjänta kvinnliga Nobelpristagare. Och utan någon jämförelse i övrigt, det hade kanske inte Alfred Nobel heller? Med hänsyn tagen till den tidsepok och det könsrollsamhälle som han levde i. Det här var bara några funderingar respektive frustrationer över dessa våra allvarligaste och högst uppsatta. Antingen de nu sitter stillsamt på den s.k. ”pingvinhyllan”, eller flaxande på sin egen genuspiedestal!

*Länk: en.wikipedia.org “For instance, a 2005 study which was published in the British Journal of Psychology concluded that there are twice as many men with an above-average IQ of 125 than there are women, and also twice as many men with a below-average IQ.”
**Länk: illvet.se Illustrerad Vetenskap nr 6-04: ”Genialitet och sinnessjukdom har alltid betraktats som besläktade tillstånd. Nu har psykologerna hittat gemensamma drag…”

Av Joakim Steneberg 08 dec 2006 11:19