Simhallsbadet på Södergatan

Simhallsbadet på Södergatan



Tvåan på Teknis börjar och även detta år är jobbigt, och jag mår tjyvtjockt med illamående och kräkningar. Så fort jag ätit kommer det upp igen och livet är pest. Ser ingen att jag mår dåligt? Varför frågar ingen? Varför söker jag inte hjälp hos någon jag har förtroende för? Svaret är enkelt: "Det finns ingen!" På badhuset, som vi besöker en gång per vecka, tycker jag att alla tjejerna tittar på mig och speciellt då Ann. Jag känner mig mager och utlämnad, och utan mina glasögon förstår jag hur en närsynt Gustav II Adolf måste ha känts sig vid Lützen. Vattnet är kallt och jag är föga intresserad av att simma tvåtusenmeter och därefter klädsim. Att hoppa från högsta trampolinen är inte heller min starka sida. Jag framstår helt klart som ett sjåp inför Ann, speciellt då hon som ung varit en duktig simmerska i simklubben Attack, eller var det HSS?

Promenaderna, varje tisdagseftermiddag från Teknis till badhuset, är alltid ett vågspel. Vi rör oss nu på söders gator, min fars gator. Jobbigast är det då jag vet att han kvartar och är ute på stan med ett hängande ögonlock. När som helst kan han dyka upp runt hörnet i sin bruna skinnrock och svarta basker. Kanske nykter, kanske på snusen, kanske med sina glada vänner…
Ingen vet att jag går på en minerad väg som börjar med trapporna nerför Eneborg. Vi korsar Fältabacken och fortsätter Holländaregatan ner mot Södergatan. Nu behövs respirator! Jag pratar och skrattar, men mitt inre är till hundra procent koncentrerat på dem vi möter. Vad ska jag göra om vi möter min far? Jag funderar länge och väl, men kommer aldrig på någon bra "Exit". Varför skolkar jag inte från badet? Svaret är som alltid, att jag är för präktig och ärlig.
Ibland ser jag min far sitta på Helma och dricka bir. Han ses tydligt, i sin bruna skinnrock, genom de stora fönstren mot Södergatan. Bara jag vet att han är där och jag avslöjar aldrig min hemlighet för någon. En clown gråter alltid efter föreställningen.

Jag funderar, trots dansfiaskot, att bjuda Ann på bio men avstår då pengar alltid är en bristvara. Jag får hanka mig fram dag för dag. När lördagen kommer är börsen tom, och det är ingen idé att fråga om pengar hemma. Jag vet redan svaret. Ibland funderar jag på att ta ett extra jobb under helgen men det blir bara en tanke. Jag orkar helt enkelt inte…
Jag har redan ett stort bekymmer att brottas med, och det är att få uppskov med betalningen av böckerna från terminsstarten. Böcker och ritgrejor blir en dyr historia och jag lovar att betala med det snaraste.
Försäljningen sköts av skolans egna elever och Carlström, från min klass, är boss. Ett par gånger ställer han sig upp i början av lektionen och påpekar hotfullt, att nu ska alla betala som inte gjort detta. Sista gången nämner han mitt namn och bilan faller direkt utan rättegång. Vad vet han om mig, om söder, om arbetarklassen, om enrummare med alkov, om ett hängande vänster ögonlock… Det är fan så lätt att spotta på en som ligger i kvicksand. Någon sa fattiglapp!

I salen sitter Ann i bänken framför mig. Jag ser hennes chokladbruna hår, fantiserar om hennes kropp, drömmer om allt… Att drömma kostade ingenting, men då festen är slut är hovnarren ensam. Förstår hon att jag gillar henne? Troligen har hon redan finare vänner. Vänner som kan föra sig och jag känner nu stor förståelse med Löken och Herman - ensamma, utslagna, dumma i nöttan, töntar… Det känns som att jag knappt kommit ur startblocken när resten av startfältet närmar sig målsnöret.
Varje morgon står jag vid fönstret och väntar på att hennes gestalt ska dyka upp. Jag glömmer aldrig hennes väska av mocka med rottinghandtag. När hon kommer gående på den asfalterade gången kan jag slappna av. Ännu en dag finns hon i min närhet.
Ibland sitter hon i mitt knä. Jag håller armarna om hennes mogna bröst, och jag kämpar frenetiskt för att min lem inte ska reagera. Jag startar loppet med en vältränad kropp, men då upploppet närmar sig släcks plötsligt ljuset och folk går hem.
När natten kommer och lugnet lagt sig i köket finns det en chans att i lugn och ro tänka till. Trots att skolan är jobbig borde jag kanske ta mig ett jobb under helgen för att fylla på börsen. Det blir inte så, och min enda förklaring är att skolan och fars problem tar all min kraft.

*

Jag står utanför restaurangen. Fönstren immar. Jag hackar tänder. Med den nakna handen polerar jag bort imman, och ser hur Ann lyfter sitt vinglas mot honom och skrattar. Hon reser sig. Är läcker i svart aftonklänning.
Dörren till restaurangen öppnas för ett kort ögonblick. Hon tänder en cigarett och drar ivriga halsbloss. Röken irriterar min hals. Jag hostar till. Hon vänder sig om. Tittar förvånat. Ur linneservetten tar hon fram ett avgnagt ben. Kastar det mot mig. Skrattar och stänger dörren.

*

Jag luktade på de saltstänkta vindarna, kände doften av tång, hörde måsarnas skrik, men jag såg ingenting. För mig fanns inga blommor, de var bara frön då det mörka dolde min syn. Jag gick med min vita vandringstav och folk skrattade. Jag frös och sökte och längtade… Han lovade mig att en dag skulle jag åter se, men Han ville inte säga när. Jag tvekade, men litade på Hans ord. De knottriga böljorna smekte min kropp och ljudet av en ångvissla fick mig att trampa vatten. Jag var trött och besviken, och böljorna övergick till att piska min magra kropp.

Av Kjell Ekborg 05 sep 2006 19:16