En K-märkt Allsvenska har sina risker

Det är svårt att inte tycka om Allsvenskan. Fotbollsvärlden snurrar allt snabbare och sportens tempel rivs för att ge plats åt sponsorbenämnda arenor som alla är jätteflotta, bekväma och chica men som stundtals kan kännas själlösa och kalla. Det var naturligtvis inte oförsvarligt att riva Idrætsparken i Köpenhamn för att ge plats åt nya Parken, men ändå försvann en av världens charmigaste stadions på kuppen. Jag satt själv på den enda läktaren som överlevde rivningen, i april 1991 före UEFA-cupsemifinalen Brøndby-Roma, och drack en flaska dortmunderöl med en kompis och kände nostalgin riva i själen.

Men vår Allsvenskan har ännu en tydlig doft av flydda tider. I Sverige har arenasituationen förändrats mycket lite på de sista 40-50 åren. Om ni bläddrar i ett nummer av Årets fotboll från sent 50- eller tidigt 60-tal så känner ni igen er: silhuetten av Råsundas huvudläktare ar densamma, Ullevi och Malmö Stadion har fräschats upp men inte revolutionerats. Och Stockholms Stadion och Gamla Ullevi är fotbollens hedenhös.

Men den arena som mer än någon annan symboliserar den svenska idrottsatmosfären är naturligtvis Söderstadion. Här spelades en gång SM-finalerna i bandy, som var en av svenska idrottsårets stora folkfester innan seriefotbollen fick sin renässans for 7-8 år sedan och här klarade svenska fotbollsfans sina strupar och började sjunga för första gången under Hammarbys fantastiska höstsäsong 1970, inspirerade av vintrarnas Tipsextrasändningar. Arenan började byggas på gamla Johanneshovs IP:s mark, strax efter att en tunnhårig och överviktig men fortfarande sevärd "Nacka" Skoglund återvänt till Hammarby.

Alla älskar Söderstadion, hemma- som bortalag kanske de sistnämnda ännu mer, eftersom Hammarbys fenomenala publikstöd mycket sällan omsatts i stark hemmaform!, och den oansenliga lilla betongarenan vid Gullmarsplan har flera gånger röstats fram till "Sveriges bästa! arena" av både spelare och fans. Journalister har krävt att arenan K-märks. I många fall samma journalister som nu förfasar sig över vad som inträffade i måndagens 08-derby.

Just här finns det naturligtvis en tankevurpa, och det borde alla inse nu. Att pietetsfullt bevara en unik fotbollsmiljö är absolut inte fel. Vad som är fel är att inte inse att derbymatcher under inga förutsättningar kan spelas på en sådan arena. Den som fattat beslutet tillåta derbyn på Sös är ansvarslös och lättsinnigt på ett sätt som borde bestraffas nästan lika hårt som de fans som nu löpte amok och sköt raketer.

Svensk läktarkultur har under de sista 10 åren förändrats mer än de flesta inser. Ett Stockholmsderby är idag en nära nog lika supportermässigt "het" match som en Europacupfinal definitivt hetare än FC Porto-Monaco 2004, för att ta ett exempel. Men medan ett stadion som San Siro inte anses vara kvalificerad att härbärgera ens en UEFA-cupfinal anses alltså Söderstadion vara värdigt att vara teater för Stockholsderbyn mellan klubbar vars djuprotade rivalitet sträcker sig hundra år tillbaka i tiden. Ekvationen går inte ihop.

De scener vi fick se igår påminner pa ett slående sätt om de som är vardagsmat i grekiska ligan där var fjärde-femte match spelas på arenor avstängda efter supporterbråk eller i lägre divisioner i Italien och Argentina. Ingen tillfällighet: en del - inte stor, men ofta drivande - av de supportergrupper som håller stämningen uppe pa allsvenska matcher reser ofta utomlands för att besöka "heta" arenor och även de som inte har råd till det studerar ofta bilder och videofilmer från kravaller och upplopp i utländska ligor: det är inte svårt att hitta dem pa nätet eller i specialsorterade butiker.

Svensk fotbollspublik är fortfarande till 99 mycket stillsam, sportslig och korrekt. Men i extrema fall kan den där enda procenten ta över. Ett sådant extremfall är: 1 storstadsderbyn, 2 som samtidigt är avgörande i SM-guldstriden, 3 spelade på föråldrade och otillräckliga arenor där 4 hemmalaget hamnar i en en för fansen förödmjukande situation. I en sådan situation vore det ett mirakel om ordningen kunde garanteras, och beviset fick vi igår. Ingen av de som beslutade att ge Söderstadion sin status av derbyarena åter efter nästan två decennier har rätt att vara förvånade.

Det enda positiva i det om hände igår är förutom att ingen blev allvarligt skadad att alla nu inser att Stockholm inte har en enda arena som håller måttet - Råsunda ligger som bekant i Solna! - och det är förmodligen ett unikum för en miljonstad i västvärlden. Slutsatser måste dras och spaden måste sättas i marken.

En K-märkt Allsvenska är charmig, men i vissa fall får man ge avkall på nostalgifaktorn. "Nacka" håller nog med i sin himmel.

Av Christer Löfman 30 aug 2006 11:42