En vaxduk suger inte åt sig tårar 3

En vaxduk suger inte åt sig tårar; 3




Jag söker vid jultid i fyran till Läroverket och kommer in. Nu öppnar sig en hotfull värld och här finns inte många ansikten från söder. Detta är norrungarnas spelplan. Kläder, stil och nonchalans visar redan nu sina tydliga spår.
Jag minns såväl uppropet i aulan. Året är 1955 och utställningen H55 pågår för fullt. Rektorn ser vänlig ut, nästan snäll, i vitt hår som inrammas av kritvit skjorta med prickig slips och randig, blåsvart kostym.

Aulan är som ett spökhus.
Dödstyst. Väggarna stirrar. Lodräta träbänkar. Jag… ensam… utlämnad… elva år… lillgammal…
På första raden sitter adjunkterna och ser ut som livlösa gummidockor med uttryckslösa ansikten. Detta är en ny värld utan säkerhetsnät, där endast den starke överlever. Fram till podiet träder en äldre, istermagad adjunkt med väst. Näsan är rödstrimmig med blåsvarta månkratrar. Han harklar sig.

Uppropet börjar.
Först ut är klass 15a. Som nummer tolv kommer jag:
- Kjell Ekberg, hostar gubben fram.
- Jag heter Ekborg inte Ekberg, förklarar jag utan att darra på rösten.
- Kjell Ekborg, det var ju det jag sa, kontar gubben snabbt med efter ha tittar i sina papper.
Jag sitter redan. Och min protest har han redan kastat i papperskorgen.

Vilsna står vi utanför klassrummet på första våningen. Steg ekar i korridoren vars marmorgolv blänker. Det är högt till tak och fönstren ser klart dystra ut. En adjunkt visar sig - vår klassföreståndare. Salen är inte olik folkskolans. Sex rader med vardera fem bänkar. Jag hamnar längst bak i rad tre. Kompisen till höger om mig ser trygg ut. Han heter Ola.
Jag har alltid ett elände att få ihop till terminsavgiften på 125 kronor - kommer inte ihåg om jag fick sänkt terminsavgift. Efter många bitska kommentarer får min mor tillsist låna av en faster. 125 kronor är en förmögenhet för oss på söder. Hälften av terminsavgiften går till statskassan och den andra hälften går till den lokala kassan.

Efter två månader av höstterminen är det dags för föräldramöte. Mor och far ser vilsna ut. Visst är de stolta över mig, men tvekar inför mötet med de andra föräldrarna som bor på andra sidan vattendelaren Trädgårdsgatan.

De två står i hallen.
Rädda - tveksamma. Jag lider med dem och försöker ge dem en kick:
- Jan-Oves och Bertils föräldrar, som också bor på söder, kommer säkert.
- Tror du det? säger mor lite tveksamt.
- Till det första föräldramötet brukar de flesta dyka upp, förklarar jag med övertygad röst.

Jag vet att de aldrig skulle komma.
Far tar på sig den bruna skinnjackan. Händerna darrar. Han knäpper bältet runt midjan. Tänder en Boy. Mor har redan knäppt sin kappa. Fyra runda vita knappar.
De två är på väg till en värld de aldrig tillhört och stegen är tunga. Ansikten kastar ut orden: "Måste vi?"
Det sista jag ser är fars svarta basker. Dörren stängs och min väntan tar sin början.
De ser klart lättade ut när de sent på kvällen åter står i hallen. Jag har skött mig bra, men detta är också första och sista gången de två går på ett föräldramöte.

1955 är jag som sagt elva år, och jag har ingen chans i världen att få se James Dean och Natalie Wood i Ung Rebell som går på Sagabiografen. Detta år, den 30 september, omkommer James Dean i en singelbilolycka med sin Porsche, endast 24 år. Han var precis klar med inspelningen av Jätten. Hans första film Öster om Eden kom 1954. En värld av tonåringar sörjde.
Vi elvaåringar fick hålla tillgodo med barnmatiné. Roxy spelade ofta Tarzan. På Röda Kvarn härjade Flygmalajen. Odéon var hemmaarenan för Edward Persson som bodde i Rekekroken strax utanför Höganäs.
För Åsa-Nisse från Knohult fanns det bara en biograf - Saga. Här dyker han upp, gift med Eulalia, tillsammans med Klabbarparn och Kristin. På söder hade vi också biograferna Scala och Palladium.
Intill Scala låg I.O.G.T. Vi ungar döpte snabbt om detta till Idioter Och Gamla Tosingar.
Mittemot Scala och I.O.G.T låg Asylen, byggd 1877 med 36 lägenheter. Inskriptionen ovanför porten talade sitt tydliga språk: "För aktningsvärda åldersstigne."

En film som vi alla älskade på söder var "Barnen ifrån Frostmofjället" av Laura Fitinghoff. Den gick alltid på Capitol och det var en sorglig berättelse om de sex barnen Ante, Anna-Lisa, Maglena, Per-Erik, Brita-Kajsa och Gullspira.
Handlingen utspelade sig i slutet av 1860-talet, då nöden var stor i Sverige med ständig hunger, svält, snö och kyla. När Gullspira ramlar av kälken ner i snön kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och då jag såg mig omkring grät de flesta. Dock, tillslut ordnar allt upp sig!

Annars är jag och mor rejält oroliga då motboken avskaffas. Jag undrar hur det nu ska gå, då spriten blir fri. Ölburken lanseras och ny finansminister blir Gunnar Sträng med pekpinne och hängslen.
På 50-talet dök många nya ord upp. Några var klart influerade av Amerika och många anade att en ny epok nu skulle ta sin början.
Hemmafru… Popcorn… Deodorant… Banta… Djupfryst… Extraknäck… Raggare… Påslakan… Flygrädd…

Vi ungar beundrade nyzeeländaren Edmund Hillary som blev först i världen att nå toppen på Mount Everest - 8848 meter. Det var däremot inte det lättaste att hitta motsvarande utmaning på söder. Vi fick nöja oss med att klättra i märgelgraven strax intill Folkparken - kanske 20 meter djupt. Världens kanske största vetenskapsman går ur tiden den 16 april 1955.
Albert Einstein blev 76 år… Em*c²

Av Kjell Ekborg 06 jul 2006 14:30