Lite kritik skadar aldrig

Israel måste vara ett av det mest kritiserade länderna i världen, och judar i allmänhet borde vara rätt medvetna om att deras närvaro inte alltid åtnjutit lokalbefolkningens odelade uppskattning. För att uttrycka sig milt. Trots detta, eller kanske just därför, har israelerna en fascinerande, obändig och ibland vansinnigt irriterande självkänsla. All kritik, även den mest befogade, tycks rinna av dem spårlöst.

Tjejen som satt brevid mig på bokföringskursen i Tel Aviv tyckte att det var dags för en paus, OK? Så mitt i lektionen gick hon ut och hämtade en kopp kaffe och två kex, sade "Här är till dig, mami" och slängde ett av dem till mig. När hon hade druckit upp kaffet tog hon fram nagellacket och började noggrant måla de redan välmanikyrerade naglarna. En stark doft av aceton spred sig i rummet. Inget märkvärdigt i det, eller hur? Jag menar, man kan ju öppna fönstret om det stör en.

Men när hon var färdig med naglarna och började snabbkopiera lösningen på tavlan så var det något som inte stämde. "Eli", ropade hon till läraren. "Hur kom du fram till det där talet?"
"Det förklarade jag när du gick ut och hämtade kaffe", svarade Eli och skrev vidare.
Där fick hon så hon teg, tänkte jag belåtet. Men icke. "Eli, Eli", sade hon och skakade medlidsamt på huvudet. "Vilken sida vaknade du på i morse? Ta det igen."
Det gjorde han.

Eller när jag satt med en vän på stranden i Tel Aviv och servitrisen kom med kaffe och juice på en bricka. Sanden var mjuk, brickan vinglade och när hon kom fram till vårt bord var runt hälften av kaffet kvar i glaset.
"Om vi hade suttit ett bit längre bort hade det inte varit nåt kaffe kvar alls", påpekade min vän vänligt.
"Golvet är inte plant", svarade servitrisen helt oberört, ställde ner glasen på bordet och gick.

Man undrar ju hur turister överhuvudtaget överlever vistelsen i det här landet, psykiskt menar jag. Kanske ser de det som en del av landets exotiska charm? Eller så är de så traumatiserade av sina upplevelser att de föredrar att glömma.

För mig blir kontrasten blir så mycket större eftersom jag tillhör den typ av människor som går och drar täcket över huvudet i tre dagar om någon så mycket som andas kritik åt dem. Jag menar andas. Efter en stressig vecka på jobbet räcker det i princip med att en anonym idiot på nätet som inte känner mig citerar en halv mening från en av mina artiklar och avfärdar mig som "korkad" för att jag ska gå under täcket i ett mörkt sovrum. En gång när strömmen gick just före en helg och det inte med våld gick att få tag på en elektriker fick jag för mig att det var mitt fel sorry, men det verkade helt logiskt just då och låg och grät i sängen i tjugofyra timmar istället för att gå och äta hos grannen, som bjöd in resten av familjen.

Ett sådant beteende kanske inte alla tycker är helt normalt. Men jag försvarade mig tappert med att jag för det första inte är israel, och att mina kompisar både i Sverige och i Berlin är minst lika knäppa som jag om inte värre. En är schizofren, en blir regelbundet deprimerad, en har försökt ta livet av sig en gång och en annan två gånger. Och de är de jag vet om. De riktiga galningarna berättar naturligtvis inte sådant.

Så om man som jag nöjer sig med att ha litet obestämda tvångstankar om köksknivar och då och då stänger dörren om sig några dagar medan man skyller på migrän, influensa, tyfus eller någon annan politiskt korrekt sjukdom kan det i detta sammanhang bara räknas som normalt. Jag menar, alla har väl sina svackor då och då? Inget att hetsa upp sig över.

Trodde jag alltså. Tills ena dottern en morgon vägrade att stiga upp, och efter mycket lock och pock hävde ur sig att hennes så kallade skolkamrater kallade henne "björnen", retade henne för att hon var tjock och till hennes ära hade skrivit en sång åt henne på samma tema.

Min omedelbara instinkt var att i äkta Rambo-stil överfalla en soldat, sno hans automatgevär och från skoltaket pricka dotterns skolkamrater en efter en denna något överdrivna reaktion har kanske, bara kanske något att göra med vissa ouppklarade känslor gentemot de elever på mitt högstadium som roade sig med att skrika glåpord efter mig, lägga krokben eller knuffa in mig i skåpen så snart tillfället erbjöds, men jag lyckades lägga band på mig och kom ihåg något smart jag läst i en självhjälpsbok en gång.

"För det första är du inte tjock", tröstade jag. "Bara litet knubbig. Och för det andra så spelar det ingen roll vad andra säger, bara vad du själv känner. Huvudsaken är att du tycker om dig själv."

Jag var riktigt stolt över mina kloka vuxna ord, och mindes plötsligt texten till en sång som vi brukade sjunga i kyrkokören - "du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du".

Naturligtvis trodde jag aldrig på ett enda ord. Jungfrufödseln hade i mina ögon större trovärdighet än den där sången. Det var ju helt uppenbart att de enda som var värdefulla och värda att älska var tjejerna med blont permanentat hår, rosa läppglans och föräldrar som ofta åkte till sommarstugan eller jobbade nattskift. Men i teorin gick det väl an, speciellt i ett ädelt uppfostringssyfte som detta.

Tyvärr genomskådade dottern mig rätt omgående.

"Ska du säga", fnös hon i den tårdränkta kudden. "Igår gick du in och lade dig under täcket bara för att vi sade att maten var äcklig. Då sade du ingenting om att det inte spelar någon roll vad andra tycker."

Jag hade mött mitt Waterloo. Morgonen avslutades med att vi gick till skolpsykologen tillsammans.

Så för några dagar sedan kom dottern hem och berättade att en avundsjuk tjej i parallellklassen hade kallat henne tjockis. "För att jag slog henne i schacktävlingen", förklarade dottern nöjt. "Och jag sade bara: Vadåra? Jag gillar mig såhär! till henne. Då blev hon tyst."

Någon "riktig" israel som tjejerna i Tel Aviv blir det väl aldrig av mig. Men jag gör framsteg. Så när jag nyligen hade släpat sten och svettats i timmar för att göra ett stenparti i trädgården, och min mans enda kommentar efter en kritisk inspektion lydde "det är inte symmetriskt", avstod jag från min invanda reaktion se "mörkt sovrum" och tog istället ett djupt andetag. "Jag tycker om det så här", sade jag fast. "Det är mitt stenparti, jag har gjort det själv och jag gillar det".

Visst höll jag på att svimma av ansträngningen. Men jag börjar få kläm på det. Så nästa gång någon kallar mig idiot på nätet tänker jag inte gå och gömma mig. Jag tänker bete mig som en israel. Och skriva en artikel till.

Av Anna Veeder 10 jun 2006 22:58