Jag vill inte vara rädd mer

helgen bra?

>

Jo ja. Svamp. Regn. God mat.

>

har diskuterat det här med chatt och mina skamkänslor för det med en ständigt internetdejtande bi-väninna. varför ska jag få en despostämpel för att jag väljer att träffa folk över nätet? handlar det inte om att snarare ta ansvar för sin sexualitet och verkligen aktivt söka någon som är bra istället för vem som helst man snubblar över på krogen/partyt/jobbet? varför överlämna allt till "ödet"? heja spraydate!

>

Vem ger dig despostämpeln då? Du själv låter det som ju...
Klyscha: Bry dig inte om andra på det sättet.

>

jämförande exempel: vem känner jag bäst, vilket one night-
stand som helst på fyllan eller en kille jag chattat/mejlat/pratat med i över en månads tid? den senare
har jag lärt känna utan fördomar om utseende eller yttre
stil, utan jag har fått bedöma honom på hans åsikter och
värderingar. jag har talat med honom i telefon vid flera
tidpunkter på dygnet när han varit trött, glad, stressad,
kåt eller tillsammans med kollegor. skulle tro att jag har
rätt att känna mig MER trygg att åka hem till hans lägenhet än till fulla snyggingens som jag innan råkat hångla litet med. hans foto var helt ok också.

>

Jag klandrar inte. Det är säkert bättre och mer praktiskt - det enda negativa är väl att om det stämmer att det ÄR despo och socialt oacceptabelt med internetdateing så blir väl urvalet sämre där än på krogen...

>

ändå måste jag sålla hårt bland mina nära vilka som ska få
veta att jag dejtar en internetkille. min syster t.ex. tokflippar om jag berättar det; hennes uppfattning är att
alla som chattar är despopsykopater alltså: Therese är
despopsykopat som dessutom är masochist. det som hände i
det här fallet är att jag till slut åkte hem till honom
och åt middag, efter en lång väntetid. "VAFANÄRDUGALEN,
man måste ju träffas på allmän plats först blablabla" är den typiska reaktionen men jag kände att jag MÅSTE våga
lita på någon åtminstone någon enstaka gång i mitt liv.

>

:

>

har aldrig varit så nervös i mitt liv som när jag ringde på hans dörr psyko? loser? sitter han i rullstol och det är hans assistent som har gått omkring? stomipåse?
aaaahhhh!, men sen gick allting väldigt bra. vi hade
diskuterat innan hur det skulle vara och han menade att
när vi träffas så ligger allt på noll igen, men det gjorde det inte!! första gången vi talade i telefon hände något och allting bara connectade, så jag mkt av detta handlade om att jag var tvungen att veta om det var verkligt. det VAR verkligt. scary.

det finns potential för mer om jag bara inte förvandlas till en oattraktiv igelkott. försöker låta bli att nojja nu, men upplever jag stockholmssyndromet med tre dejter och sedan dump igen vill jag aldrig mer träffa någon, nånsin.

>

Hm... Lycka till. Hoppas det går vägen.

Förresten, om ngn kör "Stockholm" på dig tycker jag du skall ställa personen mot väggen och inte älta raffinerade sätt att hämnas. Det är nog bättre både för din och andras mentala hälsa. Tycker jag.

Av Tess Gustafsson 30 maj 2006 16:58