Drömtydaren

Drömtydaren




DET ROSA RUMMET är min trygghet. Det slutna rummet.
Ensamt.
Allt på plats.

Ute smattrar regnet på de skitiga rutorna. Balkongen är ostädad. Röda pelargonior. Bladen har vissnat. Det är höst. Vattnet luktar pest. Svavelväte. H2S.
Jag lever.
Jag skriver.
Mina fingrar följer ännu hjärnans instruktioner.
Musiken, rummet och Jag. En enhet. Stereon svart. Musiken, Leonard Cohen.
Sittande på fönsterblecket tittar koltrasten förvånad in i det slutna rummet.
Jag sluter ögonen och domnar sakta bort. Det är kallt när jag vaknar, då jag glömde bort att balkongdörren var öppen.
Balkongdörren är stängd. Jag känner trygghet. Boken jag läser, en blandning av deckare och äventyrsroman.
Engelsk.
Jag gillar att läsa på engelska.
Mitt modersmål.

Tiden. Stillheten.
Allt är tyst. Andas sakta. Varsamt. På golvet en katt.
Minus.
Han spinner ett nät av trygghet.
Litar på mig. Ger mig all sin kärlek. Kräver inget. Han är vad alla människor borde vara.
Alla människor.

Snön, vit som oskuld.
Singlar till marken, sakta och mjukt. Smutsas ner och töar bort. Oskulden nalkas åter. Kanske för att denna gång stanna längre?
Vissna blad. Du slutade andas och dricka. Jag gödslade, men du hade bestämt Dig.
Du var ej perenn.

Vinden tjuter.
Kyler. Min balkongdörr är otät. Utanför sitter han stilla. Svart kropp med gula spinkiga ben. Väntande.
Min dörr är stängd för Dig idag.
Ny öppentid?
Kanske!
Jag väntar fortfarande på låssmeden. Har bokat tid?
Minns ej!
Randigt tyg. Rör som rostar. Rostfritt stål mot aluminium. Smutsigt. Du sommarstol vila ännu en tid.

Rör vid mig.
Stanna, om så för bara en kort stund. Min kudde. Fuktig av svett. Blodsvett. Ännu en natt med mardrömmar.
Kommer och går.
Natten sover.
Stilla.
Tyst.

Oljuden har somnat.
Jag trivs. Mörkret min trygghet. Ingen hittar hit. De vågar inte. Jag väntar.
Alltid. Beredd.
Mitt besök väntar.
Kaffet är bryggt. Mitt ansikte är osminkat. Jag hatar besök. Vill ej. Nu knackar
Han.
Svart fågel med spinkiga gula ben.
Sommar.
Värme. Panik. Jag har nerrullat. Ljuden, dessa oljud tränger in till mig som objudna främlingar.
Regnet tröstar.
Oljuden försvinner för en kort stund. Jag vilar ut!

Min ring.
Silverring med blå safir. Du sitter fast. På ringfingret. Tryggt. Jag är inte ensam. Guldfynd? Men var inte ringen av silver?
Ett kvinnoansikte. Eller kattansikte? Kan inte avgöra i mörkret. De svarta strecken syns.
Mörka.
Utmanar rädslan.
Nu har ögonen vant sig vid mörkret. Jag ler och minns. Mitt älskade Kosta Boda.

Influensan slår till.
Däckar en.
Feber. Yrsel.

Det knackar.
Kan inte öppna. Benen darrar. Han tröttnar. Jag ser hans gula spinkiga ben genom de vita persiennerna.
Tänk! Att kunna flyga.

Mina figurer talar.
Sakta.
Jag lyssnar. De vill mig väl. Jag drömmer. Vaknar. Luften är borta. Syre och kvävgas. Jag andas utan luft.
De finns.
Sju stycken närmare bestämt. Ibland mörka. Men det är ljuset jag vill åt. De syns i alla mina fönster.
Lugnar. Ger hopp. Ljusen i Advent.

Väggen är min vän.
På den hänger mitt värdefullaste. Inte det dyrbaraste.
Mor och barn … Drömfångaren.
I natt är väggen min fiende. En luftridå. Oljuden kan inte stoppas. Det har funnits där flera nätter. Var finns grannens hörapparat?
Kaffet smakar beskt. Jag grimaserar. På bordet står den skyldige.
Ler. Hånar. Vi brukar vara vänner. Men nu blev det fel.
Salt - Natriumklorid passar inte i kaffe.

Jag ligger här.
Grön och inpyrd. Jag vet att min tid är ute. Full av kvalster och damm. Ska snart rivas ut och ersättas med parkett. Men jag vet. Har sett och hört allt. Jag vet vad hon den svarthåriga går för.
Jag minns allt. Jag ska skvallra.
Intill mig ligger han. Trygg. Varm. Världen existerar inte. Han spinner. Svart med vit nos.

Det dånar svagt under huset.
Något okänt. Återkommer. Återkommer. Spårvagn nr.3 har börjat sin arbetsdag. Likt en larv.
Sömnen vägrar infinna sig.
Musiken stör. Höga basljud. Grannen ylar. Jämrar sig. Jag förstår ingenting.
Mitt melatonin tog alltför snabbt slut.

Av Kjell Ekborg 18 maj 2006 15:46