”Raggar-Sune” finns i oss alla

2 av 7 riksdagspartier var för det andra alternativet och det var socialdemokraterna och moderaterna och dess majoritet vann såklart.

Jag tänker på debatten denna kväll 20/4 då SVT visar programmet om Janne Josefssons 20 år som journalist. Där tas fallet upp om den lilla flyktingpojken Ivar, som 1994 riskerade utvisning från Sverige och fick hjälp av raggaren Sune och hans raggargäng i Munkfors. Sune känner då Ivar och arbetar tillsammans med hans pappa. Sune klargör att han är rasist till viss del: han gillar inte rasblandningar, finner ingen mening att människor ska blandas med varandra men förstår heller inte hur Sverige kan utvisa små barn tillbaka till sina hemland? Framförallt inte ett flyktingbarn, som lever med sin far som i sin tur arbetar och gör rätt för sig. Sunes motto är: att en vuxen människa ska kunna klara sig själv, men små barn…?

Ivar blir hämtad av Sune vid stationen i Munkfors från sitt gömställe, för färd till raggargängets stuga, där den lilla pojkens problem presenteras för hela gänget. Samtliga medlemmar tycker ”sådär” om invandrare och flyktingmottagning, men små barn…?

Jag har själv mött liknande argument i flyktingdebatten från olika subkulturer – inte minst bland skinnskallerörelsen. Då det i mitten av 90-talet fanns ett gäng skinnskallar i min hemstad, som dessutom var jämnåriga skolkamrater med mig, var det stora hotet: invandrarna som kommer hit och tar svenskens arbeten. Kosovoalbaner som stjäl cyklar med mera. När lugnet lagt sig under konversationen, ställde någon frågan: varför snackar ni då och morsar på Yohannis?
Svaret blev: ”Han är en sådan invandrare –eller utlänning – som kommit hit för annans räkning…”

Inte på något vis blev jag smickrad av denna förklaring, men kunde då genast genomskåda deras budskap: Dom blattar vi känner och har känt enda sedan barndomen, utgör inget hot vad kultur och värderingar anbelangar, varför ska vi då plötsligt göra oss ovänner med dom?

På samma sätt genomskådar jag ”Raggar-Sune” och hans gängs resonemang: Varför utvisa Ivar och hans pappa som är våran arbetskamrat, som vi lärt känna väl och vet är en ”hyvens man”? Denna attityd är desto bättre ganska utbredd bland medborgarna i samhället. Fryshusets vd Anders Carlberg har vid flera tillfällen citerat skinnskallarna där, som ställer sig emot utvisning av flyktingbarn.

När den kurdiska familjen Sincari utvisades till Turkiet, vintern 1996, samlades ett Åmselebor upp och protesterade mot utvisningen. Så visst finns det empatiskt engagemang bland svenska folket också och inte bara inom den politiska korrekthetens sfär.

Själv delar jag också ”Raggar-Sune":s motto om att ”vuxna människor ska kunna klara sig själva” och inte behandlas som omyndiga barn. Det vill säga jag utgår ifrån att en myndig människa är beredd att ta personligt ansvar för sina egna handlingar – oavsett om denna person är utlänning eller svenskfödd. Jag blir precis lika förbannad på svenskar som missbrukar välfärdssystemen, som jag blir på invandrare och flyktingar. Men motsätter mig definitivt inte rasblandningar och tror inte att ”Raggar-Sune” gör det idag –12 år senare – heller, trots att han i förbigående påstod det.

Vad jag däremot föredrar är en successiv kulturell blandning, för att eliminera eventuella spänningar och kulturkrockar och det är också den slutsats man får då en del människor säger ”jag är inte rasist, men…” När vi lärt känna andra människor väl, minskar också rädslan.

Av Yohannis Petersson 24 apr 2006 10:17