Ur Havet

Utanför slår det vindpiskade havet upp mot de karga klipporna. Här i La Rochelle kan en stormig natt upplevas hotfull, samtidigt som när havet stillar sig och klippornas knivskarpa spetsar istället sträcker längtansfulla armar upp mot solen, solen som sprider sin sammetsmatta så som Cayennepeppar över gryningens himmel.

Dauphine är byns guide och lever tillbakadraget på släktgården i utkanten av trakten. Härifrån kan man inte höra bykyrkans klockor som slår, varje morgon klockan sju, som ekar, över torget, för att påminna, om att man troligtvis är försenad till arbetet. Också på eftermiddagen slår klockaren för att tala om att det är tid för att koppla av över ett glas vin och återigen sju på kvällen, för att påminna om att arbetsdagen är över. Tre dagar i veckan går hon tidigt upp, cyklar in mot byn, möts av kyrkans klockor, för att berätta om landets juveler.

I kväll är det just en sådan kväll när havet höjer sig, slår upp och formar klipporna. En sådan kväll då strömmen gått i den sömniga byn och Dauphine går och tänder ljuslyktor. För varje ljus hon tänder formas hennes fars berättelse om delfinerna, och som kom att ge henne hennes namn.

Ramon smyger upp bakom, trycker sin längtan mot henne, lägger sin hårda haka mot den vita, ömtåliga nacken och känner hur en rysning sprider sig längs med hennes ryggrad. Han hade följt henne med blicken, iakttagit hur hennes först obefintliga gestalt i mörkret blev allt tydligare allteftersom ljusen hon tände spred värme i rummet. Han såg hennes tankar och han såg att under det tunna tyget fanns hon, Dauphine, barn av havet, uppstigen så som Venus, insvept av vågorna en morgon och som somnade vid hans fötter.

Han vänder henne emot sig, lyfter det tunna tyget för att få syn på hennes små, yppiga bröst, lägger sina händer över dem, som en hemlighet som brusar i ett snäckskal. Mot handflatan känner han hur hennes bröstvårtor hårdnar, hur det kittlar till likt en fjärils tunna vingslag. Han känner hennes leende och hoppfullhet. Hon omfamnar hans vackra huvud med sina händer, för honom ner. Han omsluter hennes heligaste med sina läppar som smakar som av honung. Hennes kropp, självlysande i dunklet som Månen och han som Solen som gör henne levande, smaken av kanel från insidan av hennes lår som får honom att säga ja. Han reser sig, låter tyget falla för att dölja henne, tar hennes skakande händer och för henne fram mot bordet. Den vinande vinden skakar rutorna när Ramon höjer sitt glas, Dauphine höjer sitt, vari hennes lystna blick speglas.

Ramon hade under dagen tagit sig in med hjälp av nyckeln som Dauphine alltid lägger i munnen på Godot, en skulptur, gjord av traktens konstnär. Skulpturen fick hon i gåva på sin trettiosjunde födelsedag. Den som väntar på någon som aldrig kommer. Och hennes längtan var lika stor som skuggor är långa innan solen går ner.

De hade mötts på ett café i Andorra, La Vella, "Den gamla". Där kan man höra Urmoderns suckanden pulsera så som hjärtslag från urminnes tider. Han talade katalanska och dålig franska, hon talade inte. Det var tidig morgon och nästan övermogna oliver dignade från träden. Bredvid log dadelträd vars frukter aldrig mognar, vars rötter inte söker efter vatten utan efter källan. Hon plockade en oliv, stoppade med osäker hand in den i hans mun. Han tog emot den som om han smakade ett kvinnobröst för första gången; avvaktande och med sådan nyfikenhet att hon for i väg så som molnen; i fransiga trasor över gränsen, över Pyrenéerna, via Toulouse, hem till tryggheten. Fastlåst i en längtan som värker i en själ som ekar. Hans handrörelse kvar i hur han drog en slinga av hennes svarta hår bort från hennes mungipa, som i en önskan efter att få kyssa.

Han hade funnit en lapp i fickan, med en gåta som han löst, fann vägen fram till huset i La Rochelle, över svåra bergsvägar och fann statyn. Han visste att hon inte skulle komma förrän klockaren ringt ut och gått hem. I mitten av rummet tände han, från urgammal katalansk tradition, en eldstad och ställde en kittel fylld med gåvor från havet. Han log åt tanken och mängden; som ett dignande offerbord åt Väntans gudinna.

Han ser henne genom sitt glas, vin som han hämtat upp från traktens vingård. Smaken av det vildas ursprung får honom att längta in i henne, få stöta, utforska, ta sig in i en själ. Aromer som smeker, bränner, ökar takten; hennes pulsslag, darrande händer som skalar räkor fångade av byns fiskare. Pilgrimsmusslor som de, med blicken i varandra, lägger i den sjudande grytan ifrån vilken eldstaden kastar skuggor över rummet, över hennes tankar, ansiktet som glöder och återspeglar rädsla. Han ser hennes undran; varför han kom. Den långa längtan, som pulserar i ett underliv varje dag när solen går ner. Han säger:

"Ne partez pas sans moi. Laissez moi vous suivre." Res inte utan mig, låt mig följa dig. Han stoppar in en mussla i munnen, hon reser sig upp, trär tyget över huvudet, står naken, blek och frågande. Hon lutar sig fram och äter ur hans mun.

I samarbete:Maria Whinter och Simon Rundbladh

Av Maria Whinter 05 feb 2006 14:01