Ett härligt mat- och vinminne

Det är försommar - närmare bestämt första dagarna i juni. Jag sitter ute på altanen med ett glas vitt vin och tittar ut över trädgården och sjön. Dagen håller sakta på att övergå i kväll. Träden har fått sin första spröda grönska och spireabuskarna är översållade med vita blommor. Lustigt nog liknar de små snödrivor som placerat sig runt huset.

Dagen har varit ovanligt varm för årstiden. Runt om i trädgårdarna hörs skratt och skrammel av koppar och glas. Jag ställer ner mitt glas på bordet och tittar åter bort mot spireabuskarna. Jag minns. En enda gång har jag lämnat mina "blommande snödrivor" på våren för att resa söderut. Resan gick till Portugal. Vi, min man och jag skulle tillsammans med en svåger och svägerska tillbringa tre veckor på Algarvekusten. Under dessa tre veckor skulle vi också passa på och fira min mans 50-årsdag. Vår fasta punkt blev den lilla staden Portimao. Där bodde vi på ett trevligt gammalt hotell mitt emot kyrkan.

Under tre veckor hinner man en hel del. Både att testa olika maträtter och viner samt pröva på alla tänkbara färdmedel. Vi korsade Algarve med både tåg och bil. Vi gick ner till det lilla torget för att åka med någon av lokalbussarna. Tillsammans vandrade vi på de vackra blommande hedarna högt över det glittrande havet. Ibland på morgonen besökte vi den lilla hamnen. Fiskebåtarna som kommit in någon timme tidigare hade just levererat nattens fångst. De små enkla tavernorna grillade den nyfångade fisken. Fisk liknande vår strömming som serverades tillsammans med en fräsch sallad, ett gott nybakat bröd och till detta drack man ett glas kylslaget rött vin. Det var en helt underbar smakupplevelse. Efter avslutad måltid blev vi bjudna på ett glas mandellikör. Jag som sällan dricker likör upptäckte vilken fin avslutning detta var. Vin och likör så tidigt på dagen. Ja, men så var det också ett alldeles speciellt tillfälle som aldrig kommer tillbaka.

Så blev det dags att fira min mans 50-årsdag. En glad frukost med blommor, sång och bubbel avslutades med gemensam promenad ner till busstorget. Utanför hotellet satt vår trogne lille vän Kalle och väntade. Kalle var en liten glad blandrashund som adopterat oss alla fyra. Vi döpte hunden till Kalle efter en TV serie där det förekom en hund som på pricken liknade vår lille portugisiske vän. Kalle följde oss varje dag så långt möjligt. Men denna dagen fick han finna sig i att vi lämnade honom för en busstur långt upp i bergen. Vi var på väg upp till en liten by för att äta födelsedagslunch. Bussen knegade sig upp på den slingriga vägen. Den rundade hörn som jag inte vågar tänka på. Högre och högre upp kom vi. Utsikten var betagande vacker. Men med min höjdskräck blundade jag ofta så det är svårt att helt beskriva hur det såg ut. De övriga ropade hela tiden till mig.. men titta på det lilla vattenfallet, ser du de små husen, oj vad brant det är osv.

Vi kom fram till den lilla byn. Nu kunde jag åter andas normalt och titta mig runt omkring utan att svimma. Naturligtvis går det aldrig att återge känslan och glädjen vi kände när vi slog oss ner vid ett av borden i den lilla bykrogen. Inte visste jag då att denna plats för evigt skulle rista sig in i min själ och mitt hjärta. Dels för den underbara maten och vinet och dels för den vidunderliga utsikten. Maten vi beställde bestod av kyckling, sallad, nybakat bröd. Inte vilken kyckling som helst utan Pirri-pirri kyckling. Hur den tillagades har jag ingen aning om men den smakade gudomligt. Hemma i Sverige igen försökte jag få till något liknande. Men det blev bara en dålig imitation. Naturligtvis vill en riktigt duktig kock slå vakt om ett recept med guldkant. Till Pirri-pirri-kycklingen drack vi det "Det gröna vinet". Ja, det kallades så. Grönt för att det var ett ungt vin med låg alkoholhalt. Ca 7 procent. Ett fantastiskt gott vin med friskt smak. Utmärkt som lunchvin. Efterrätten kom in i form av små halva meloner som i sin urgröpning var fyllda med en matsked portvin. Naturligtvis avslutades även denna lunch med ett glas mandellikör.

Minnet av denna lunch för mer än tjugo år sedan förbleknar aldrig. Jag kan vilket ögonblick som helst återkalla dessa timmar som avslutades med en promenad ner för slingriga vägar till nästa by.

Sista dagarna av vår vistelse i Portugal tillbringade vi en dag på en stor marknad. Med oss på utflykten var vår käre vän Kalle. En godbit då och då var ju inte dumt men till vår stora häpnad var han mycket förtjust i kaffe. Kaffe på fat med lite mjölk i. Då såg han lika nöjd ut som vi förmodligen såg ut när vi provade de portugisiska vinerna.

Allt har ju ett slut och så även våra härliga veckor på Algarvekusten. Tyvärr kan jag inte minnas namnen på de otroligt goda vinerna vi provsmakade men jag är nöjd med minnet av en resa som gav oss så många smakupplevelser.

Jag upptäckte att den läckraste och finaste maten tillsammans med de goda vinerna hittade man inte på några lyxkrogar. Guldkornen fanns i små enkla lokaler som liknade en blandning av garage och kaklat kök.

Avslutningsvis kan jag nämna de "små garagen" som visade sig vara små barer för endast män. Dessa män var till huvuddelen äldre portugiser som förskräckta och chockade fick syn på mig när jag av misstag råkade promenera in på en av dessa.

Här tar min minnesresa slut. Jag dricker ur mitt vinglas och går in för att laga vår helgmiddag. Den kommer att bestå av gratinerad getost med honung på salladsbädd och efter detta smörstekta fjällrödingar - som jag själv fiskat - för att sedan avslutas med varm hjortronsylt och glass. Naturligtvis en flaska vitt portugisiskt vin till denna måltid.

Av Kerstin Olsson 05 feb 2006 22:24