Enligt Butler

Det var en vanlig måndag. Jag, Erland Elg - en senior i dagstidningsbranschen - hade kl 05.45 slagit upp mina grågröna och, efter att ha draperat mig med min marinblå morgonrock med tillhörande tofflor, som vanligt satt mig vid frukostbordet. En leverpastejsmörgås och en kopp rykande svart kaffe ställdes genast fram. Jag såg tacksamt upp på min sambo Margareth. Ett styng av dåligt samvete gjorde sig till känna i maggropen då jag insåg att hon började jobba först klockan tio. Men det var helt enkelt Margareth i ett nötskal: en ömsint natur som alltid satte andras njutning framför sin egen. En obehaglig insikt drabbade mig: jag skulle ogint ha reagerat som ett trotsigt barn som någon ryckt slickepinnen ifrån, om hon plötsligt slutat att duka fram kaffe och smörgåsar åt mig. Tanken var skrattretande. Jag, en vuxen man som levt ensam större delen av mitt liv, var ju fullt förmögen att bre mina smörgåsar själv! Jag drabbades av en trängande vilja att gottgöra Margareth, tala om för henne hur dyr hon var för mig, se till att också hon fick känna uppskattning från mitt håll. Tankarna fortsatte att mala under dagen och för en gångs skull lät jag mina arbetsuppgifter falla för det som summa summarum var viktigare än karriären: kvinnan jag älskade och valt att åldras med. Jag insåg till min förskräckelse att jag inte kunde erinra mig när vi senast intagit en festligare måltid än falukorv i ugn och begav mig instinktivt till chefens kontor.
- Jag har arbetat på den här tidningen i fyrtio år och jag har aldrig bett om en ledig dag.
- Har det hänt något?
- Hänt och hänt, jag har försummat min familj för mitt arbete och det har jag för avsikt att göra något åt. Och vad mer är: jag tänker börja idag!

Jag lämnade redaktionen full av iver och planer. När jag på vägen passerade en blomsteraffär mindes jag hur förtjust Margareth var i tulpaner och lade nöjt vantarna på ett blandat fång. På Systembolaget stod jag i valet och kvalet beträffande vinet. Vilken druva skulle jag välja? Eller snarare: vad skulle jag laga? Fågel? Fisk? Kanske skaldjur? Jag bestämde mig till sist för Cabernet Sauvignon, det passade ju så bra till Biff Butler som var en gammal älsklingsrätt för både mig och Margareth. Jag förvånade mig själv i mataffären då jag även inspirerades att slänga ned andra läckerheter som prosciutto och parmesan i korgen. Vid köttdisken hejdade jag mig med en utskuren biff i handen. De svenska biffarna var oftast lite sega. Jag började överväga att välja ett lite dyrare, mer välhängt kött. Jag drog mig lite för att köpa entrecote - Margareth undvek fet mat - men å andra sidan var det just det insprängda fettet som gjorde entrecote så mört och saftigt. Dessutom kan man gott unna sig lite ibland, fastslog jag. Väl hemma satte jag genast in några lätt flingsaltade tomater i ugnen. Det var timmar kvar tills hon skulle komma hem men jag gillade tanken på att få tomaterna så där härligt söta och goda. Under tiden satte jag tulpanerna i en vacker keramikvas som Margareth gjort på en drejningkurs. Jag påbörjade förrätten med att rulla ihop prosciuttoskivor och lade ut rucculasalladen som en bädd att placera dem på. Jag skar ett gäng frikostiga bitar parmesan, och dristade mig även till att slänga på lite skivad melon, med vissheten om att den fräscha honungssmaken både skulle göra sig till sältan från den lufttorkade skinkan och dämpa rucculans beska, samtidigt som den förhöjde smaken av färsk parmesan. Jag ställde in mitt verk i kylen och vispade sedan grädde till konjaksfikonen vi skulle ha till efterrätt. Jag skulle just börja med potatisgratängen då jag fick mig en tankenöt. Potatisgratäng är ju himla gott men det är en gnutta traditionellt, tänkte jag och tog mig obeslutsamt för pannan. Jag gick igenom våra samtliga kokböcker innan jag slutligen fastnade för det lite djärva i att mixa två olika recept: jag skulle göra hasselbackspotatis - med cajunkrydda, det skulle hjälpa till att få fram den där goda, distinkta smaken jag var ute efter. Jag dukade fint med levande ljus och de lite dyrare vinglasen från Orrefors. Jag putsade bort det värsta synliga fettet från entrecoten innan jag lade den i pannan. Medan jag smörstekte några skivade champinjoner mindes jag hur en stressad Margareth en gång råkat säga fel och kallat det "svampinjoner". Det är ju egentligen mer logiskt, skrockade jag roat för mig själv. När "svampinjonerna" börjat anta en gyllene färgton hällde jag på grädde, vispade ner en ordentlig klyfta vitlök samt en knivsudd dijonsenap och tog några tag med svartpepparkvarnen över hela härligheten. Jag vispade på medan såsen puttrade för att få den riktigt krämig och hällde den sedan över köttet. Jag lade till varsin tomat åt oss och visslade till över den läckert klarröda färgen innan jag snillrikt satte en tehuva över båda tallrikarna. Jag hann precis öppna vinet innan jag hörde de fotsteg jag så väl kände igen - och som jag kunnat urskilja från hundra andra - i hallen: de fotsteg som tillhörde min Margareth.

Av: Alma "Grillsvante" Lindé och Emilia "Salpjotr" Burga

Av Alma Lindé 05 feb 2006 23:10