Två Capricciosa på Renés

- Osten får vinet att sjunga, heter det, har du hört det?
- Aldrig hört...
Hon tittade rakt på mig.
- Aldrig hört vinet sjunga? undrade jag.
- Nej. Precis.
- Då får man sjunga själv. Skål, sa jag och vi lät glasen klinga till och tog varsin god klunk av det röda vinet. Gott.
Men jag sjöng inte. Även om jag ville det faktiskt. Jag tror att hon trivdes. Mer och mer. På Renés sjön man bara vid födelsedagsträffar. Och ibland förstås efter en lyckad matchkväll. Nu var det sen fredagskväll och en stillsamt rökfri atmosfär värmde oss tio tolv gäster som gjorde varandra tyst sällskap denna vardagsafton. Ja det var inte tystare förstås än att små skratt och kommentarer då och då hördes genom pizzerians lugna sorl. Jag hade pratat lite med nya grannflickan, för andra gången. Och jag hade bjudit ner henne på Renés på kvällen. Anna. Hon kom precis på klockslaget. Liksom jag. En bra början.
- Ja det finns ju ost i pizza.
- Det finns ost i pizza? svarade jag lite frågande.
- Ost som får vinet att sjunga, sa hon mellan tuggorna.
- Ja. Anna. Du har förstått...
Hon hade ju faktiskt lyssnat på mig. Jag lutade mig lätt mot henne över tallriken. Hon låtsades gömma sig bakom det stora vinglaset och en värme steg upp i ryggen. Tanken på att det kunde komma många många trevliga stunder med henne på Långgatan under hösten och i vinter värmde. Den här fredagskvällen kändes som en länge efterlängtad överraskning. Anna, den unga kortklippta vaksamma flicka som blivit min dörrgranne och vars glittrande mörka ögon väckt något inom mig som kändes nyvarmt och smakade oväntat gott, doftade milt milt kryddigt ja det andades som det goda röda vin jag log ned mot och tittade på i glaset. Jag blev nästan blyg av den lekande känslovåg som gick igenom mig och sa
- Jag går hit ibland på kvällarna och käkar en bit. Det är bekvämt. Och så träffar man alltid någon om man vill snacka lite.
- Absolut. När jag flyttade in såg jag direkt att det fanns en liten kvarterskrog här som man väl kalla det, och jag tyckte det var jättemysigt. Bara att kila ner om man känner för det.
Ta det lugnt sa jag tyst till mig själv. Det var lugnt.
- Du ser dom två som sitter i soffan där. Dom träffades här. För ett år sen. Ett och ett halvt. Dom går hit minst ett par gånger i veckan.
- Bor dom ihop också?
- Ja. Dom har flyttat in hos honom.

Anna skar en andra bit av sin Capricciosa och tuggade långsamt. Renés diskreta musikanläggning spelade en ny behaglig blå blues i bakgrunden och jag tror jag visste vad hon tänkte, men visste hon att jag tänkte samma sak?
Vi åt av våra nygräddade Capricciosa. Tog en klunk vin.
- Jag gillar att dom spelar musiken lite lågt. Alltså, det är bra musik. Helt okej.
- Vi har ungefär samma smak. René och vi andra här. Och du med. Anna.
- Kanske.
- Ja. Kanske.
- Eller, jo, kanske.
Hon strök tillbaka håret och var på väg att säga något och skrattade till.
- Sen sådär tre fyra veckor, la jag till.
- Va?
- Ja, alltså, dom har bott hos honom i trean sen tre fyra veckor.
- Då står hennes lägenhet tom?
Det var hennes första tanke, tänkte jag.
- Ja. Hennes lilla lägenhet står tom kan man säga. Ingen bor i den. Hon har den kvar. Så länge. Känner du någonn som behöver den?
- Det gör man alltid, men det var inte det. Vad gott det smakar med en vedungsbakad pizza.
Vi åt de sista bitarna med många många små osökta pauser i samtalet. Såg på varandra samtidigt när vi drack våra djupa klunkar. Annars tittade vi på varandra lite i smyg. Märkte jag. Ett par närboende jag hejat på när vi kom tittade till mig och Anna då och då med uppmuntrande nyfikenhet. Hon lade märke till det.
- Du ska prova deras Marinara här. Den är grym. Vedungsbakad Marinara.
- Jag lovar. Erik, sa hon.
- Bra. Anna.
- Vi tar den imorgon. Är det okej för dig? frågade hon.
Jag ropade på René och höll upp mitt tomma glas. Anna höll upp sitt. Och så fort vi fått var sitt nyfyllt glas skålade vi ljudligt och tog varandra i hand över tallrikarna så att de andra gästerna såg det. Det sjöng av stearinljusens uppmärksamma små lågor, av pizzaugnens vänligt omtänksamma dofter, av sorlets varma trygghet och av fredagskvällens kryddiga goda smak.
- Anna. Långgatan börjar bra?

Av Björn-Erik Lindblom 04 feb 2006 18:11