Dessert inför ankomst

Maria andas djupt med lustgasen och kramar min hand, så naglarna skär i huden. Barnmorskan kollar smärtdiagram och puls. Kanske får Maria dropp om ett tag: hon har kräkts fem gånger sen vi kom hit. Värkarna började natten mellan torsdag och fredag. Men de avtog. I fredags åkte vi och plockade jordgubbar.
"Nu jäklar ska ungen ut!", sa hon och linkade fram över fältet med kryckorna. "Phu, phu, phu", flämtade hon och sjönk ner bakom jordgubbsblasten. Men reste sig igen och fortsatte envetet tills hinken var fylld.
Hon nynnade: "En liten stund på natten, men inget på dan", medan jag stöttade henne tillbaka till bilen.
Hon mumsade på en jordgubbe och sa:
"Vaniljglass, chokladsås och maränger, så kan det bli riktigt bra", och hon knep ihop munnen och pustade. Hon kisade och grimaserade.
"Men rör du champagnen, så dödar jag dig!", och hon syftade på flaskan som legat på kylning i nio månader. Jag spände fast hennes säkerhetsbälte, rättade till kudden och körde hem och bunkrade upp från kyl och frys. Maria tog sleven och hinkade i sig med lysten min. Sen dröjde det ett tag. Det var först lördagsmorgon som värkarna kom tillbaka. Hon satte sig upp i sängen med händerna över magen.
"Älskling", sa hon och formade läpparna till ett o. "Phu, phu, phu."
"Mmm."
"Jag tror jag har kissat på mig", sa hon och tittade under täcket. "Jag tror vattnet har gått."
"Vilket vatten?", frågade jag och vände mig om.
"Förstår du inte? Vattnet! Vi måste åka", sa hon och skakade på mig.
"Kan det inte vänta tills i morgon?"
"Vi måste åka! Nu! Phu, phu, phu. Varför har ingen sagt att det skulle göra så förbannat oooooont!"
Jag gnuggade mig i ögonen och insåg att det var dags. Äntligen, efter all denna oro och väntan. Kommer barnet vara välskapt? Tio tår och tio fingrar? Kommer förlossningen att bli utdragen? Smärtsam? Jag klev upp ur sängen och klädde på mig. Tog telefonen och ringde förlossningen.
"Vi ska föda barn och undrar om vi kan komma. Mmm. Sjuttiotre, noll nio, noll åtta", sa jag medan Maria stirrade på mig.
"Vad gör du? Du uppger ditt eget personnummer! Det är väl ändå jag som ska föda? Ge hit!", sa hon och ryckte telefonen från mig.
"Ursäkta min man. Han är lite stressad nu när jag ska föda barn", sa hon och blängde på mig.
"Själv är jag förvånad att jag är helt kolugn. Det måste vara hormonerna. Jag kan hantera situationen med fattning", sa hon och knep ihop ansiktet i en grimas. "Phu, phu, phu. Helvete vad ont det gör. Är det lagligt att det gör så här ont. Va? Du undrar om vattnet har gått? Visst. Va? Om slemproppen har gått? Nej. Han står här bredvid. Jaha. Då ringer vi och beställer taxi", sa hon, lade på och sträckte mig luren.
"Jag skulle vilja beställa taxi. Det gäller en akut resa till förlossningen. Tranbärsvägen 14", sa jag.
"Nej. Det var fem år sen."
"Va? Jaha. Odengatan tre. Okej. Fem minuter"
"Jag måste sminka mig", sa hon och hävde sig upp på armbågarna.
"Varför då?"
"Viktigt att vara fin. De kommer att undersöka mig överallt. Måste måla tånaglarna. Raka benen", sa hon och vältrade sig ur sängen. En ljusröd sörja rann på golvet och jag stöttade henne till badrummet.
"Gör det mycket ont?", frågade jag.
"Om du vill veta. Lägg dina pungkulor i min hand!", sa hon och satte sig på toalettstolen. Telefonen ringde och jag gick ut i hallen och svarade.
"Jaha. Okej. Älskling. Taxin är här. Vi måste åka."
"Men vi har inte bestämt något namn ännu. Och jag har inte hunnit lära mig sticka. Får vi med oss jordgubbarna? Och för helsike! Champagnen!", sa hon och jag rusade ut i köket, packade ner i väskan och hjälpte henne sen ut till bilen.

Och nu sitter jag här och väntar medan Maria slumrar inför nästa värk. Jag önskar att förlossningen kunde ta fart och avslutas. Hon har provat liggande, sittande och stående, men inget är bekvämt. Jag håller henne i handen, baddar, fyller på med vatten, masserar henne i ryggslutet och torkar spyor ur handfatet. Hon har en fruktansvärd smärta och jag undrar om det är normalt. Överhuvudtaget. Att föda barn. Det kan ju för fan ta livet av folk! Jag känner hur oron blandas med längtan, utanförskap och förväntan. Och det hela är så vackert. Men det vågar jag inte säga högt. Möjligen sen. Smärtsamt, men obeskrivligt vackert. Undrar om det finns något större kärleksbevis än födseln?

Jag hör tv-ljudet från väntrummet. Det är schlagerfestival och Lena Philipsson juckar mot mikrofonstativet.
"En liten stund på natten, men inget på dan."
Och jag känner ett tryck i magen som förmedlar sig som torrhet i munnen och darrningar i benen. Händerna skakar när jag går ut i köket, tar fram bunken och sköljer jordgubbar. Jag slevar upp ordentligt med glass och toppar med chokladsås och maränger. Tar fram flaskan och smeker etiketten. För med handen över korken och drar varligt av skyddsmetallen. Korken glider upp med ett diskret plopp och en tunn rök stiger ur glaset när jag häller upp.

Av Robert Stjernström 04 feb 2006 17:37