Vem är egentligen förälder till vem?

Jag hade precis fyllt 18 år när min missbrukande mamma blev vräkt från sin lägenhet. Själv hade jag bott ensam sedan jag var 16. Redan innan hon vräktes hade jag bönat och bett socialen att göra något åt situationen, hon hade ändå varit drogfri i 12 år innan hon började igen. Men när hon vräktes tyckte de att hon skulle flytta hem till mig. En enkel lösning för dem; jag bodde i en annan kommun och de tyckte soc där skulle ta över. Själv hade jag inte hjärta att slänga ut min egen mor på gatan. Man kan inte begära av en tonåring att hon eller han ska klara av att säga nej. Det är inte lika lätt som det låter.

Så samtidigt som jag skulle klara av att läsa upp mina gymnasiebetyg så skulle jag också orka med att ha byns alla knarkare springandes hemma hos mig. Jag levde i ett kaos; var mamma hemma så satt hon i köket, gapandes och skrikandes i flera timmar. Kanske med en spruta i armen. Var hon inte hemma tvingades jag gå och vara orolig för att något hade hänt. Ibland i flera veckor. Jag försökte vara hård, jag bad henne att ge mig Min mamma tillbaka, jag skrek till henne att lämna mig i fred. Jag försökte få henne att förstå att jag inte ville leva i en pundarkvart. Men ändå, så kunde jag inte neka henne att komma in. Hon ringde på dörren, skrek och bankade, om jag någon gång försökte vara stark och låta bli att öppna. Men mitt samvete svek mig var gång, fastän att jag hade så ont i magen, även om jag inte längre hade någon ork kvar, så var jag tvungen att släppa in min mamma. Jag älskar ju henne och jag vill inte vara den som tar beslutet att hon måste sova i en trappuppgång.

I nästan ett år levde jag på det här sättet. Jag försökte få myndigheterna att hjälpa, bad mamma att sluta använda droger, försökte få någon att se att det inte funkar att ha det så där. Men ingen lyssnade. Min skolgång blev förstörd, jag har fått en massa skulder hos kronofogden, vilket jag aldrig har haft innan. Men mest av allt så led jag psykiskt. Jag sov knappt någonting, magen och huvudet värkte ständigt och jag tappade precis all ork och energi jag hade. Jag hade knappt ork kvar att leva. Jag undrar om det är så här det ska gå till i samhället? Ska jag behöva ta studielån och ha en massa skulder? Vid ett tillfälle tog jag en massa värktabletter, inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva. Leva mitt eget liv, utan droger. Jag ville bara att någon skulle se och förstå. Jag trodde att jag inte tog så många, men jag låg medvetslös i tolv timmar och kunde ha dött. Jag undrar om pengarna socialtjänsten sparade på att inte hjälpa mig/min mamma var värda det?

Av Linda Åkerlundh 25 nov 2005 18:10