Ytans seger över innehåll!

Det debatteras mycket i dagens samhälle om feminism, politik, utseendefixering och om det förråade samhället. Däremot är debatten skrämmande tyst när det gäller kvaliteten på TV-programmen. TV är en oerhört viktig del av kulturen men ändå denna tystnad. På något sätt tycker jag att SVT:s mycket påkostade kampanj om "Fri Television" är en dödsryckning i ett kulturellt perspektiv. Jag har själv alltid sett med skepsis mot den statliga televisionen. Trots att jag har en humanist i mig har jag inte gillat tanken med en statlig television som ska utbilda folket. Jag kommer aldrig lägga min röst på Moderaterna men det finns en poäng i deras ungdomsförbunds jämförelse med "Öststats TV".

Vi har alltså två TV-krafter i dag - kommersiell och public service. Jag vet inte om det bara är jag men denna balansgång mellan dessa två känns oerhört trist. Antingen ska man göra annonsörerna nöjda och fylla rutan för att hitta rätt målgrupp eller så ska man göra TV för att ge skattebetalarna valuta.

Fast skattebetalarna är inte nöjda med innehållet i rutan.

Jag har precis tagit en examen i projektledning med medieinriktning. Jag läste på Masters of Media i Stockholm. En viktig del i utbildningen är givetvis examensarbetet. Tillsammans med klasskamraterna Niklas Gerholm och Johan Sammils undersökte vi TV-Sverige. Arbetsnamnet var "Zapp! - möter kanalerna tittarnas förväntningar?". Vi lade upp en webbenkät som handlade om tittarvanor. 1177 svenskar besvarade enkäten. De som svarade var män och kvinnor i alla åldrar. Arbetet slutade i en rapport på 87 sidor där även kanalchefer och producenter fick uttala sig. Vi gjorde arbetet under december 2004 till februari 2005.

Vad tyckte då Sveriges befolkning?

I fallande ordning ogillar de starkt religiösa program, dokusåpor, såpor och reality-TV. Dessa resultat är väl inte förvånade men de måste tas upp. Jag fick efter detta arbete en respekt för tittarna. Naiv som man är kan man ju tro att Svensson gillar att titta på ett guppande täcke i Big Brother. Visserligen har dessa program en hög tittarfrekvens, men det finns även en törst efter något annat. De svar vi fick från webbenkäten visade även att det finns ett starkt sug efter mer dokumentärer, komedier och vetenskapsprogram. Långfilmer var det som toppade listan över vad tittarna vill se.

TV är en stark makt. Den påverkar folket på många vis. Den kan få fjortonåriga Lisa att se upp till Paris Hilton men den kan också utbilda folket och bidra till en bättre kultur. Med utbildning menar jag absolut inte att Utbildningsradion är det bästa. Den är bara ett tappert försök, men bättre än ingenting. Tittarna vill dock ha mer och bättre kunskapsprogram. Jag tror aldrig att Utbildningsradion och Kunskapskanalen kommer att kunna mätta tittarnas behov.

Jag har förståelse för att kommersiell TV alltid kommer att finnas. Vad jag önskar är en nyansering av målgrupperna. Ärligt talat står det mig upp i halsen av alla inredningsprogram. Vem har dessutom sagt att alla män är sportintresserade dårar? Visst utgör de en stor mängd men vi är många män som gillar kultur. Fast kanske inte Fame Factory, Så ska det låta, Schlagermusik, inredningsprogram och Gör om mig-program. Jag skulle gärna vilja se en undersökning av vilka segment i befolkningen som blir nöjda med såna program. Jag har en känsla av männen i Sverige är lite förbigångna. Enda alternativet för oss alla stenålders halvkonservativa är att fly till sporten. Den sista utposten.

Min tanke med denna artikel är att få igång en diskussion. Jämför med en restaurang. Restaurangen heter "TV-Sverige". Vi sitter där allihop, över 9 miljoner innevånare, vi blir serverade kroppsfixering och lättja läckert blandad med en gratäng av smörsångare. Och vi bara äter. Är det inte dags att fråga kyparen om man kan beställa lite allvar? Kanske lite tanke? Bara nånting som kan få igång hjärncellerna? Nånting som gör att vi sjuttiotalister om kan hävda för våra barn att vi inte bara var egotrippade, ironiska och utseendefixerade?

Jag kopplar gärna detta till Martin Stenmarcks seger i svenska Melodifestivalen. Tittarna röstade på i mitt tycke en manlig bimbo med en slags rock and roll image som hade fått Keith Richards att gråta. Keith Richards lär för övrigt ha sagt "Beauty is only skin deep", det är ett tänkvärt uttalande. Att Martin Stenmarck vann i Sverige kan ses symboliskt. Symboliskt i att allt sväljs bara man packar det lite fint. Anledningen till att jag tar upp just denna händelse är därför att den är i mångt och mycket är en spegling av ytans seger över innehåll.

Det är inte upp till produktionsbolagen eller kanalerna att göra något meningsfullt. De är bara kockar. De har en stor chef som heter Pengar. Han råkar gilla tittarsiffror. Han kommer att utge sig för att vilja göra program för folket. Fast det är bara en yta. Vad vill DU se? Om DU tänker efter? För att få till en förändring måste vi diskutera mer om TV-Sverige. Själv skulle jag gärna se en motsats till utseendefixeringens "Gör om mig". De programmen skulle handla om folk som försöker använda sin insida. Fast kanske har kulturens förfall nått den nivån att vi måste göra program som heter "Gör om min insida!"?

Tack för ordet!

Av Pär Larsson 03 jun 2005 17:38