Invandrare förebild för nationalkänslan den 6 juni

När svenska flaggans dag nu blir vår svenska nationaldag uppstår frågan om svenskarna fattar vad en nationaldag egentligen är? Som invandrare med drygt 40-års erfarenhet av livet som nysvensk tycker jag att det banne mej är på tiden att mina blonda bröder och systrar, istället för att gnälla och klaga på det mesta, börjat fatta att de faktiskt lever i ett fantastiskt land som de ska vara stolta över! Svensken, nar han eller hon är ensam, är benägen att visa stolthet över sitt land, men i grupp är svenskarna dåliga på att visa stolthet över sin nation av rädsla för att någon av dem skulle sticka ut. Vi, invandrare, å andra sidan är inte lika passiva. Vi är stolta av naturen och vi skulle kunna ge våra svenska medmänniskor en bra vägledning i hur man visar national stolthet. Därför bör nu alla Sveriges invandrare ta sina svenska bröder och systrar i hnd den 6 juni och leda dem ut på gatorna för att fira nationaldagen med stolthet i hjärtan!

Egentligen kan man inte skylla på den enskilde svensken för sin avsaknad av nationalkänsla. Här har man levt i ett kontrollerat samhälle i flera decennier. Man har inte haft krig på mer än 250 år och genom neutralitet har man levt som isolerad från resten av världen i många decennier. Med undantag av när exempelvis Björn Borg blev tennishjälte och liknande tillfällen har svenskar inte haft något behov av att sticka ut hakan och säga "Vi svenskar är bra!". Jag tror dock att många svenskfödda ändå är stolta över Sverige, men problemet är att det inte syns och märks. Under mina år som nysvensk har svenskarnas nationalkänsla visat sig på ett synligt sätt högst tre gånger: 1 1974 När ABBA vann Eurovision Song Contest ; 2 1986 När Olof Palme mördades och 3 1995 när Fotbollshjältarna kom hem ifrån USA. Jag minns under Schlager EM finalen i Dublin, år 1988 då Tommy Körberg representerade Sverige med låten "Stad i Ljus" hur jag och mina kollegor anordnade en stor svensk afton för de 1000-tal deltagande. Med svenska matvaror, information om svenska företag, svenskt öl, och svenska musikvideos belyste vi Sverige som en framstående nation i Europa. Strax efter det lyckade evenemanget kom en av Sveriges ledande journalister fram till mig och ställde frågan "Varför i hela fridens namn gjorde du så här?" nästan som om det var konstigt att jag gjorde så. Jag svarade att jag gjorde det därför att jag ville visa upp Sverige som jag var stolt över. Men han förstod inte detta utan tycket istället att det var att "sticka ut hakan" för mycket - och det säger allt om den svenska mentaliteten. Här råder en jantelag enligt vilken vi inte får hävda att vi är bra. Det verkar nästan som om vi är mer stolta över vår jantelag än över vårt land!

När man talar om svensk stolthet hänvisar man ofta till svensk historia. Man talar om Karl XII och Gustav II Adolf mfl, men jag undrar om det inte är dags att man börjar tala om vad vi svenskar är bra på, exempelvis våra idrottshjältar, våra musikhjältar, Astrid Lindgren, Volvo, JAS Gripen, Astra Zenica m.m.? Vi måste modernisera vårt sätt att visa stolthet. Ingen i Europa bryr sig om Karl XII eller Gustav II Adolf - varför talar vi inte istället om Carl XVI Gustaf vår folkkära kung som genom ett 20 minuters tal efter tsunamikatastrofen visade vilken riktig landsfader han egentligen har blivit? Om det finns ett tillfällen för svenskarna att ta Kungen till sina hjärtan måste det onekligen vara nu den 6 juni 2005! Så länge svenskarna hånar sina politiska ledare, och kallar sin Kung för "dum i huvudet" kan Sverige aldrig få en riktig nationalkänsla som exempelvis Norrmännen har.

Svensken behöver onekligen en knuff av oss invandrare för att krypa fram och visa sin stolthet. Jag minns i New York julen 1978 då jag var körledare vid svenska Kyrkan på Manhattan vilka höjda ögonbryn jag möttes av när jag var så fräck att föreslå att vi skulle ta 150 svenskar ut på 5:e avenyn i ett stort Luciatåg och visa amerikanarna vår stora svenska traditionen. Efter att jag lyckades "baxa igenom" idén, kom amerikansk TV och filmade oss på Rockefellar Center när vi sjöng "Gläns över sjö och strand". New Yorks dåvarande borgmästare Ed Koch kom också. Det blev start på en tradition som såvitt jag förstår fortsätter än i dag snart decennier senare. Varje jul i New York blir Sverige ett land med ett identitet inför amerikanarna, men det hade inte inträffat om de svenskfödda svenskarna hade fått bestämma! De var för blyga och rädda för att sticka fram hakarna. Jag som invandrare fick ta initiativet.

Likaså bör Sveriges invandrare ta intiativ nu den 6 juni så att vårt sätt att visa nationalstolthet ska smitta av sig på svenskarna. Istället för att supa sig medvetslösa den 6 juni bör våra ungdomar bära svenska flaggor och gå igenom Sveriges gator och torg ropande "Leve Sverige! Leve Konungen!" - Då ska ni se att Sverige får nationalkänslan som saknas.

Av William Butt 03 jun 2005 13:27