Bluffen om de sjuka svenskarna

Svenskar är ett bortklemat folk. Svaga och eländiga. Lever hellre på bidrag än arbetar. Massmedia rapporterar ibland om den högsta andelen sjukskrivna någonsin. 800,000 personer får pengar från stackars försäkringskassans sinande kassa.

Är folket verkligen så eländigt? Lugn, allt är bluff och båg.

Politiker och journalister ljuger så det visslar om det. Propagandan går ut på att mentalt förbereda folk på framtida sänkta ersättningsnivåer. Något annat är det inte fråga om. Lägg märke till att alla bevis media och politiker lägger fram för att avslöja att sjukskrivningarna ökar dramatiskt alltid börjar 1997. Mellan åren 1997-2003 pekar kurvan över sjukfrånvaron kraftigt uppåt. Pressen rapporterar om rekordnivåer och att statskassan håller på att tömmas.

Nonsens!

För det första går socialförsäkringssystemet med kraftig vinst. I år med över 20 miljarder. År 2007 beräknas överskottet, som går in i statsbudgeten, hamna runt 34 miljarder. Men för att överskotten ska stiga enligt plan måste kostnaden givetvis ner. Fler måste kastas ut ur systemet.

För det andra är kurvan både korrekt och missvisande. 1997 var antalet sjukskrivningar i Sverige rekordlågt. Om man istället mäter från 1992, och en tioårsperiod, finner man att antalet sjukskrivningar var lika "högt" 1992 som 2003. Ingen dramatisk ökning har alltså skett om man ser över en längre period, vilket statistiker normalt brukar föredra. Men 1992 nämndes knappt saken i media. Någon katastrof såg man inte. Trots att statskassan då var verkligt körd i botten.

Siffran 800,000 sjukskrivna är en statistisk förvrängning av verkligheten. Det handlar om sjuktal. Vilket är något annat än sjukskrivna personer. I Sverige finns cirka 130,000 långtidssjukskrivna. En ganska normal siffra. Här finns bara drygt 8,000 långstidssjukskrivna, som varit sjuka längre än ett år. Det är dessa 8,000 allt larmande handlar om, man tar sig för pannan! En promille av befolkningen!

För det tredje jämför journalister och politiker Sverige med andra länder. Och kommer fram till att Sverige toppar "sjukligan". Vilket är nästa miss. Någon kunskap om andra länders socialpolitik har man inte. Vilket är allvarligt i en globaliserad värld. Om man ska berätta sanningar, vill säga. Dessvärre missar de också sina egna rapporter, som om man saknade förmåga att lägga ihop två plus två, det vill säga se sammanhangen.

Nyligen kunde man se ett reportage från Belgien i Aktuellt eller Rapport. Reportaget handlade om ett 58-årigt pensionerat par. De hade varit pensionerade i två år. Belgiens pensionsregler innebär att man vid 56 år har rätt att gå i pension. Mellan 56 och 60 år får man reducerad pension för att efter fyllda 60 år erhålla 80 procent av den tidigare lönen. I Sverige får man max 64 procent av lönen efter fyllda 65 år.

Naturligtvis väljer många av belgarna att gå i pension redan vid 56. Och vad får detta för konsekvenser för sjukstatistiken? Det kan man räkna ut med överläppen.

De som är födda mellan 1940-1949 och bor i Belgien hamnar inte alls i någon sjukstatistik. De är ju pensionerade.
Om förhållandet bara gällde Belgien skulle Sverige kunna jämföras med andra EU-länder. Problemet är att flertalet andra länder i EU har liknande generösa system som Belgien. Detaljer kan skiljas åt. Därför saknas stora grupper 40-talister i andra EU-länders sjukstatistik.

Vilket leder till att all jämförande statistik mellan Sverige och dessa länder blir missvisande. En kurs för politiker och journalister i komparativ socialpolitik förefaller nödvändig.

Det verkliga problemet är alltså att vi pensioneras senare än andra länders medborgare. Äldre människor tenderar ju att bli lite skröpligare än yngre. Men skulle Sverige låta bli att räkna 40-talistgänget i sjukstatistiken, blev vi kanske friskast i Europa! Statistiskt.

Ett helt folk har hur som helst blivit bortkollrat.

Av Roger Lord 23 maj 2005 17:08