Att vänta på döden - hur kul är det?

Under kriget 39-45, fanns överallt affischer föreställande en ilsken tiger. Budskapet var "En svensk tiger" och Ulla Billqwist sjöng "Du är min soldat". I radion, skrek en viss herr Hitler sig hes. Hela svenska folket började en byteshandel. Tanter gav tobakskuponger till rökarna och fick kaffekuponger retur. Männen låg vid gränserna, kvinnorna var lottor. Under hela denna tid, var vi vakna, modiga, beredda på allt.

Nu, många år senare, har tiderna ändrats. Vi tog ett beslut i vår bostadsrättsförening, om tiden för låsning av portarna. Efter votering vann förslaget, vintertid skall det låsas klockan 18. Hemmet är vår borg, sades det förr. Nu är vi inte några rytande tigrar längre. Vi vågar oss inte ut under dygnets mörka timmar.

PROs tidning "Pensionären" pryder sitt omslag med ett trött
gammalt lejon. Sömniga ögon, luggsliten man, tassen verkar klolös. När jag lyfter tidningen, ramlar ett lösblad ut Läser: "Många har reumatism. Det behövs mer pengar till forskning. Drygt en miljon människor i Sverige har någon av de 80 reumatiska sjukdomar som drabbar rörelseorganen. Ge även Du ditt bidrag."

Inte många i vår ålder, har pengar att avstå till forskning, därför tycker jag at det är fel. Ge inte oss äldre dåligt samvete, som inte kan hjälpa till. Det finns säkert tidningar, vilka vänder sig till högavlönade direktörer, med bonus. Be dessa. Reumatikerfonden är befriad från arvs och gåvoskatt.

Var tredje svensk, har åldersförändringar i gula fläcken. Synen försämras, det blir skummare för varje dag. Helt blind blir man inte. Sjukdomen är obotlig. Forskarna har gett upp. Förr såg vi med fyra ögon, nu ett.
"Vi får vara tacksamma för det", säger min hustru.

Politiker har det inte lätt. De blir synade och avslöjade i skandal efter skandal. Vi äldre har det mycket bättre. Nästan ingen bryr sig. Varje pensionär skall ha eget rum gick Westerberg till val på. De husen han talade om är nu rivna eller ombyggda. Alla skall bo kvar hemma, hur dåligt de än mår eller känner sig. "Trygghet i boendet på gamla dar är det viktigaste att jobba för", menade PROs ombudsman Carl-Eric Thörngren vid ett seminarium i Flen. Många andra önsketänkande var också uppe på dagordningen, enligt en artikel i medlemstidningen. Vänta bara några månader, innan valet kommer alla problem, vara lösta. Alla partier bjuder över varandra. Efter valet återgår allt, i sina gamla hjulspår.

Prisvärt lovar en optimistisk annonsör, om en motoriserad säng. 8.000 kronor, 15 års garanti erbjuder han alla pensionärer. För någon vecka sedan var vi på visning av sängkläder. Tillverkade av lammull. 20 års garanti. De skulle aldrig tvättas. Alla krämpor skulle försvinna.
Det ingick en gratis bussresa samt ett glas saft, till föreställningen, så helt lurade blev vi inte.

Vår nuvarande finansminister, varnar för "köttberget"
de som snart fyller pension, och vad det kommer att kosta.
Lösningen är enkel. I urminnes tider fanns en ättestupa. Många äldre använder den ännu, var och en på sitt sätt.
Varje kommun borde ansvara för anläggande av en vacker, handikappanpassad allé, upp till en "utspringsplats".
Inför en skrotningsavgift, precis som på uttjänta bilar, så blir det inte så dyrt att röja upp.

Där jag lekte som barn är allting sig likt, bara vännen jag lekt med är borta. Ingenting blir som man tänkt sig. Far och mor köpte en sommarstuga i ett skogsområde. Moderniserade, målade, lade ner kraft och tid för trevnadens skull. Vi gick ofta på strövtåg och njöt i det natursköna området. Far filosoferade: "När jag blir pensionär skall mojan mamma på skånska och jag flytta ut hit, bara köra hem när det är nödvändigt. Du kan tro jag längtar. Jag har stått vid den djävla svarven, länge nog. Lova att ni kommer och hälsar på." Några är innan pensionen, gick han till röntgen för en bagatell. På väg ut ramlade han. Hjärtat hade fått nog. Hustrun hade tretton syskon, men hon var ensam kvar.

Mina sista släktingar, på mors sida lämnade jordelivet, förra året. Herrens vägar är oförutsägbara. Förr var dödsfall något på avstånd, det rörde inte oss. I slutet på 80-talet flyttade vi till en nybildad bostadsrättsförening.
Som vanligt var det vi "gubbar" som fick sitta i styrelsen.
Vi hade sålt våra "hemman" och skulle slippa trädgårdar med
därtill hörande reparationer och annat. Under tio år möttes vi nästan varje morgon i husets källare tidigare en frisörsalong. Här blev det "gubbasnack" om det mesta.
Kommunstyrelse, med flera, kunde slänga sig i väggen. Vi hade lösningen på alla problem. Thore, tidigare rörläggare med egen firma, hade båt i Råå. Det var mycket fisk vi hämtade hem. Vårens horngäddor, höstens sill och vinterns torsk. Efter ett besök i Helsingør, ringde han: "Ha kaffet klart, jag köper kaka med hem." Hans hustru kom ner ledsen. Thore dog då han gick iland från Sundsbussen.

Eric, lastbilsägare med en underbar hustru, drack vi ofta eftermiddagskaffe med. Vi bodde i samma trappa och det blev många besök hos varandra. Han gick förbi kontoret, på väg
till pensionärernas bowlingträning. Han kom inte hem igen. Vid en strike, jublade Eric, föll för att aldrig resa sig mera.

Gunnar, taxichaufför i många år och omtyckt av alla. Vi möttes, då jag var på väg till bilen.
"När Du kommer hem igen kan vi väl träffas och prata lite",
undrade Gunnar. Vid återkomsten vajade flaggan på halv stång. Gunnar hade dött i affären, där han brukade handla.

Fler exempel finns i vår förening, men dom är inte mig så nära. Därför "go vänner", när ni på ålderns höst blir ombedda, att ta uppdrag, där ni blir nära vänner. Säg nej! Onödigt sorgearbete är påfrestande. Numera får vi vänner, vid våra resor, umgås två - tre veckor, tar sedan adjö, åker var och en till sitt för att, troligen inte träffas igen.

Dö är lika naturligt, som att födas. Men väntans tid var man
inte medveten om, när man låg i mors mage. Nu blir man påmind varje dag, att det är nedförsbacke. Mor grät våldsamt vid ett besök. Jag trodde orsaken kom sig av, att hennes syn försämrats på båda ögonen. Hennes läkare ordnade ett besök hos MAS psykolog, efter samtal med mig. Vi gick båda och efter en kvart förklarades att mor 80 år inte behövde någon hjälp. Min syster och jag hade mor boende hos oss i omgångar. Sju olika läkarbesök var förgäves. Ingen hjälp. Mor var frisk. Mor längtade hem till den lägenhet där hon bott i 50 år. Vi ordnade så hon hade kontakt med oss, dag som natt, genom att ringa eller låta besöket, från hemtjänsten ta kontakt. Så blev det nu inte, Polisen ringde.
Mor var död. Hon hade hoppat ut genom fönstret. Hennes ättestupa. Vad kunde vi gjort, som läkarna inte kunde?

Av Lennart Ekman 23 maj 2005 11:21