Varför blir vi inte lyckliga av att jobba längre?

Sydsvenskan 13 april 2005

"För fem år sedan beslöt Region Skånes politiker att arbeta för att sänka sjukfrånvaron med 10 procent. Resultatet blev - en ökning - med 10 procent."

"Från och med 2005 ansluter region Skåne sig till det nationella målet att halvera sjukfrånvaron till 2008, jämfört med 2002."

Jenni säger: Lycka till!

Har vi tappat moralen? Har arbetsförhållandena blivit värre? Är cheferna jävligare? Är kollegerna dumma? Är vi lata och bortskämda? Är sjukförsäkringen och a-kassan för hög? Varför vill vi inte gå och jobba längre?

Vi kanske vill gå och jobba, men våra kroppar vill det inte och det visar dom mycket tydligt genom att ta slut en efter en. Att gå och jobba framkallar stress som i sin tur leder till sjukdomar. Varför?

Det är mycket som har förändrats sedan mitten av 1900-talet. Ett arbete då var det enklaste sättet att uppnå alla de behov en person kunde tänkas ha. Ett arbete idag hindrar oss från att uppnå våra behov. Ett arbete då gav oss ett lönekuvert och var en direkt koppling till det sociala skyddsnätet så som sjukförsäkring och pension. Idag är drägliga materiella livsvillkor tillgängliga för nästan alla. Då var arbetsplatsen vår sociala trygghet. Idag är världen större och relationer med andra kan skapas var som helst, när som helst.

Då var man någon, en läkare, en golvläggare, en flygvärdinna. Idag är vi någon i alla fall, även om vi är mitt emellan jobb eller på semester, vi har intressen och engagemang utanför vår arbetsplats som ger oss vår identitet. Vi går på kvällskurser och vi intresserar oss för fritiden. Då var du lojal på din arbetsplats och siktade på guldklockan, dina kollegor var din familj. Idag är ett arbete ofta ganska kortvarigt och dina vänner finns i yttervärlden.

Då kunde du förverkliga dig själv genom att utbilda dig och avancera. Idag förverkligar vi oss själva genom att resa jorden runt, ta en keramikkurs eller dansa magdans. Då var kunskap och utbildning makt, det var få förunnat att veta saker och det fanns många hemligheter. Idag är kunskap en färskvara. Alla vet allt, eller, vi har i alla fall tillgång till informationen om vi vill ha den. Informationen är inte heller där vi förväntar oss att hitta den, den går inte uppifrån och ner eller inifrån och ut. Den går åt alla håll samtidigt och den som delar med sig först vinner.

En patient med en speciell sjukdom vet oftast mer om denna än sin läkare vars uppgift är att hålla reda på mer än just en sjukdom i taget. Journalister, turister och researrangörer vet mer om flodvågskatastrofer och strandsatta människor än UD.

Jag har tidigare nämnt att världen är ny och gamla referensramar inte håller längre. Må så vara att ett arbete än så länge är det lättaste sättet att försäkra sig om regelbundna pengar. Men de övriga behoven vi människor har tillgodoses inte längre på vår arbetsplats. Detta kan vara en förklaring till varför poker och andra casinospel nu helt plötsligt har blivit så omåttligt populärt. Vi behöver roas undertiden vi tjänar våra pengar. Dokusåpa fenomenet är också en ny företeelse. Man kan tjäna pengar på att bara vara sig själv, och under tiden man förverkligar sig själv så mycket det bara går. Bra eller dåligt? Det har jag inga åsikter om, men det är ju en lösning på ovanstående problem.

Idag vill vi hjälpa våra utbrända medmänniskor på tre sätt. Förtidspension, omskolning, arbetsträning. Det håller inte eftersom det inte var den sjukes fel från första början, det var inte heller arbetsplatsens förhållande som var orsaken till personens kolapps. Det som hände var att vi tvingade oss själva till att göra något som inte uppfyllde våra behov. Och eftersom vi inte lyssnar på våra fjärilar så vet vi inte det eftersom vi inte förstår våra egna behov. Vi vet bara vad vi borde göra och vad alla andra gör.

Vi har så mycket liv att leva men vårt arbete hindrar oss från att leva det. Tyvärr är vi så väluppfostrade att det är arbetet vi ger upp sist. Vi slutar glädjas åt det vi egentligen tycker är roligt eftersom energin går åt till att göra jobbet. Det paradoxala i detta är att personer som har arbeten som uppfyller deras behov blir inte trötta, deras arbete dränerar inte själen och kroppen på energi. Deras arbete ger något tillbaka. Det är mycket sällan som det är pengar som är drivkraften i ett sådant utbyte. Pengarna blir ytterligare en bonus i ett redan perfekt förhållande mellan människa och livsuppgift. Detta är också en av anledningarna till varför jag vill ändra på uttrycket utbränd. För att bli utbränd måste man ha brunnit, jag tror inte att vi som blev trötta brann för våra uppgifter, det var snarare så att vi brann för något som vi inte hade tid till att göra.

Vi orkar inte längre engagera oss i våra relationer och medmänniskor, men vi kan ju inte offra jobbet. Vi vill inte längre ha sex med vår partner och letar febrilt efter sextips på kvällstidningarnas hemsidor, "Så får du lusten tillbaka" eftersom det måste ju vara oss det är fel på. Nu ska vi kvinnor snart också få ett nytt piller så att vi kan bli kåta på beställning, eftersom det såklart är fel på oss och inget annat. Vi blir ledsna eftersom det är så himla många fel på oss och omotiverade och orkar ingenting, men till jobb ska vi gå. Vi vill ju inte uppfattas som lata eller något annat dåligt. Så för att besvara min egen fråga om vi har tappat moralen så blir svaret nej, och det kanske är just det som är problemet.


Detta är ingen dålig utveckling och många har redan hittat bra lösningar på problemet. Man jobbar hemifrån, man jobbar intensivt bara när man behöver, man hittar på egna jobb och startar eget. Varför inte utveckla friårskonceptet? Då kan vi samtidigt ge en massa människor som faktiskt vill jobba tillfälle till att komma in i arbetsmarknaden. Ett friår eller viloår skulle också göra det möjligt för den människan som vilar att tänka över sitt liv i en stressfri miljö och kanske hitta egna lösningar för hur den vill leva det. Under ditt viloår får du göra precis vad du vill, det ska inte begränsas av komplicerade regler. Vila, inte vila, starta eget, plugga eller leta efter dina fjärilar. Personen kanske inser att den aldrig vill gå tillbaka utan vill hellre spendera resten av sitt liv som potatisodlare, glassförsäljare eller konsult i egen regi. Inga problem, då har vi ju helt plötsligt en ledig tjänst.

Vårt samhälle är långsamt och det kommer att ta lång tid innan vi får bort stämpeln på människor som har tagit slut. Jag ser inga snabba lösningar på detta. På samma sätt som arbetet fick sin roll under 1900-talets mitt kommer det nya arbetet så småningom ta form och visa sig för oss. Vi kan påskynda detta genom att bli mer medvetna om vad vi vill och sluta anklaga oss själva för att ha gjort något fel.

Vad som däremot inte hjälper är att sitta och hålla tummarna och hoppas på att det försvinner. Det duger heller inte att tro att man kan planera efter fantasimål utan att ändra på åtgärderna. Ändrar vi inte på spelreglerna så kämpar vi mot en naturlig utveckling. Det håller aldrig och det kommer att kosta. Istället för att kämpa mot kan vi välja att flyta med, det kostar säkert också fast kanske inte lika länge.

Det kommer att bli mycket värre innan det vänder. Den förändring som så många av oss upplever i oss själva idag kommer så småningom att synas i större sammanhang och vi kommer att få nya referensramar som passar in i vår tid. Vägen mot ljuset går genom mörker i alla dess former.

Av Jenni Berndtson 10 maj 2005 10:12