När någon dör kommer historier fram i ljuset

Beroende på vem som dör i släkten triggas olika tankegångar som ibland får en att ha en rolig timme i minnenas kvarter.
Min Farmor dog för ett tag sedan vid 100 års ålder. Som ni kanske förstår hade hon inte många barndomskamrater kvar, och hon tyckte att det var ganska tråkigt de sista åren.
Men till det viktiga, när man dör, hur blir man ihågkommen?
När hon dog började jag att fundera lite på hur hon hade det när mina föräldrar träffades, alltså hennes son och min mor.

På en helt vanlig gata i Dorvall i Canada bodde på ena sidan gatan min morfar som var sträng katolik, erkänd konstnär som dedikerade sitt liv åt konsten, gott te och tobak. Det var nog bara min morfar och hans föräldrar som sett honom i så lite som sina kalsonger. Fast han var gift, så är jag säker på detta eftersom det enligt honom inte vore korrekt att visa sig annat än helt påklädd. En mycket strikt man som hade kommit till Canada från Skåne för att måla av de stora lönnskogarna som "brann" när löven blev allt från gula till röda. Han visste inget om de "infödda" och tänkte väl ganska lite på dem eftersom de inte skulle få störa honom i hans sökande efter den perfekta naturen, en natur som faktiskt gör att man känner sig lite närmare gud.

Han satt vid sitt köksbord och drack te, rökte lite tobak och väntade på att snön skulle försvinna, vintern i Canada är ingenting man skojar om, den gör skäl för sitt namn.
Han tittade ut genom fönstret och i huset mittemot öppnades ytterdörren, ut kom en tjock man i vinterstövlar, pälsmössa och kalsonger, gick fram till sin brevlåda, tog tidningen, hälsade på grannen sidan om som var på vägen till jobbet och gick sen in och stängde sin dörr.

Min morfar satte nästan teet i halsen, var det en synvilla eller hade verkligen denna galning mittemot gått ut i kalsongerna och hämtat sin tidning? Att indianerna som habiterade denna landsända förr i tiden var vilda visste han men att de inte hade kommit längre ifrån sitt vilda leverne, än att man kunde vandra runt utomhus i bara kalsongerna och till råga på allt bara hälsa på sin granne som går förbi som om inget hade hänt ? Och han var säker på att detta inte ens var en ättling till indianerna, utan en man som kanske kunde härstamma från tysk- eller engelskättlingar.

Var hade han hamnat? Att sonen i huset mittemot, skulle äkta min morfars dotter om några år hade vid detta laget varit anledning nog till att strunta i dessa platser som gjorde att man kände sig närmare gud, även för denna allvarliga katolik.

Min morfar hade tre döttrar och sin fru, han var den enda mannen i huset och hade inte så stort intresse av att lära känna männen i sin omgivning efter denna händelse, så vem skulle han prata med ? För det visste han,att prata med någon det måste alla.

Han gick ner till djuraffären och bad om en undulat med bur och det skulle tvunget vara en hanfågel. Denna undulat fick lyssna till allt som en stackars konstnär kan få gå igenom i en sån här tillvaro, de utbytte hemligheter med varandra och i tre års tid fyllde denna lilla fågel en större funktion än någon undulat någonsin har gjort.

Om undulaten blev så otroligt trött på att figurera som terapeut eller om det bara var naturen som ville ha roligt vet jag inte men efter tre år la undulaten ett ägg.
Min morfar var förstörd, här hade han berättat sina innerligaste tankar och frågor för sin kamrat och hur visade han sin tacksamhet för detta oerhörda förtroende ? Han la ett ägg ! Jag kan med säkerhet säga att han inte svor, för det gjorde inte min morfar, men fågeln, den återlämnades till affären, utan ett enda ord gick han in och lämnade buren på disken och gick sedan raskt hem, den stackare som expedierade vid tillfället måste verkligen ha undrat, men undulaten bad faktiskt om det, så sa morfar.

Och min farmor, ja, hon som dog, hon gjorde en fantastisk oförglömlig julkalkon varje år, men en underbar fyllning.

Av Angus Liddell 27 apr 2005 07:54