Vänsterns spruckna drömmar

Inte bara i stort alltså utan in i minsta detalj. Inget blev som det var tänkt.

Det måste vara fruktansvärt att själv komma till insikt om att allt man kämpat för visat sig vara feltänk från början till slut. Att motståndare sagt så under hela 1900-talet betyder naturligtvis föga i jämförelse med den egna övertygelsen om det katastrofala misstaget att tro på en dröm som ständigt visat sig sluta i terror och elände.

Det är många i vårt land, inte minst bland sk vänsterintellektuella, som vrider sig som ormar, när deras tidigare revolutions- och våldsromantik kommer på tal. Och det med all rätt. Sedan finns det också några som inget lärt av historien och inget glömt.

Tänk att ha försvarat Stalins Gulagläger, ansett Mao´s lilla röda vara ledstjärnan i livet och kulturrevolutionen det bästa som hänt mänskligheten, talat om för alla och envar att Enver Hoxha var en genial statsman samt satt helgongloria på massmördaren Pol Pot i Kambodja. Jan Myrdal är ett utmärkt exempel på dessa ståndpunkter. Men han var inte ensam. Långt därifrån.

Anders Ehnmark ansåg 1983 att "Nordkorea är en vän i världen, en modig liten igelkott som utvecklat sitt land på ett häpnadsväckande sätt". PO Enquist gav den 15 maj 1975 i Expressen sitt totala stöd till till en av vår tids värsta massmördare, Pol Pot. Exemplen på den svenska vänsterns revolutions- och våldsromatik är otaliga. Ständigt har man trott att nu står revolutionen för dörren. Här hemma var många övertygande att att det skulle ske i samband med 1968 års studentuppror eller i vart fall när strejken i bröt ut i Malmbergen. Senare skulle löntagarfonderna med åtföljande planekonomi frälsa oss. Inte bara de vänsterintellektuella utan även andra inom vänstern ansåg då på fullt allvar att de som var bäst lämpande att sköta svenskt näringliv var medelålders ombudsmän från LO med maximalt sju år folkskola.

Internationellt ingav övergången till kommunism på Kuba stort hopp. Likaså hälsades införandet av planekonomi i bla Zambia, Zimbabwe och Tanzania med stor entusiasm och gigantiska belopp från den svenska statskassan östes över dessa länder. Men allt har slutat i en mardröm av fattigdom och förtryck. Spiken i kistan blev naturligtvis Sovjetimperiets fall i början på 90-talet. Men så sent som 1983 kunde den dåvarande vice statsministern Ingvar Carlsson frankt förklara att "utvecklingen i Sovjetunionen och Östeuropa visar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd". DDR ansågs länge vara ett efterföljandsvärt exempel. 1987 var inte mindre än sju svenska statsråd vid lika många tillfällen och begapade de socialistiska framstegen och uttryckte sin beundran för herr Honeckers regim.

För några år sedan väcktes hoppet inom vänstern att Attacrörelsen skulle ge en nödvändig nytändning men den förlorande snabbt i inflytande efter en kaskad av våld och allmän huliganism. Efter att ett demorkratiskt val hållits i Irak med ett förhållandevis högt valdeltagande blev inte heller Irakkriget riktigt vad vänstern hoppats på.

Demokratin och kapitalismen sprider sig i världen. Även i de fortfarande kommunistiskt styrda Vietnam och Kina är det kapitalismen som är ledstjärnan och inte planekonomin. Ett faktum som måste vara minst sagt svårtuggat för många inom vänstern. Och det är inte slut med det. Snart är säkert även dessa länder demokratiskt styrda. Kapitalismen brukar förr eller senare få den bieffekten till skillnad från planekonomin som ALLTID slutar i förtryck och fattigdom.

Så vad finns då kvar för vänstern att sätta sitt hopp till? Kuba och Nordkorea kanske? Knappast. Få, även inom vänstern, kan väl på allvar tro att dessa två kvarvarande "riktiga" kommunistländer kan bli riktkarlar för resten av världen. Så vad återstår då? Ja, säg det. De stora visionerna finns inte längre och några lösningar på problemen i världen har man inte heller. Det blir mest enfaldiga enstaviga slagord när det gäller internationell politik. Fn ser det ut som vänstern, här på hemmaplan, i brist på annat nöjer sig med att diskutera feminism, jobba för ökad genusutbildning i skolan och hårdare straff för våldtäkt samt ställa krav på att fungerande kärnkraftverk skall avvecklas.

Inte mycket till program för en proletär massrörelse kan man tycka. Så visst förstår man om grånande vänstermänniskor har sömnlösa nätter.

Av Lars Nilsson 29 mar 2005 17:48