Här-berget, sista delen

Så fortsatte de med sina diskussioner om deras eget HÄR-berget under övergången mellan augusti och september. Nu hade också ryktet om deras projekt börjat sprida sig på allvar. Ibland samlades de flera stycken vid bänken, trots att det blivit lite kylare luften. Snart skulle de alla behöva utrusta sig med extra sängkläder. Den svartvita modellen skulle väl bli mode i år också. Dagens Nyheter var mest populär.

- Vi har förresten blivit över nio miljoner människor nu här i Sverige, sa Torvald en dag.
- Jaså, har du blitt pappa? frågade Barken.
- Nej, din dummer. Folk har flyttat hit från andra länder förstås och så har det blitt en del riktiga barnvagnsrallare.
- Fan vad du är insatt, var Barkens kommentar.
- Man läser väl tidning nu när det är säsong. Det stod på förstasidan. Och förresten så har vi också blivit fler. Du vet de fyra nya som har kommit. Valle, Snillet och vad nu dom andra två heter. Sen är det förstås Den siste mohikanen som lämnade i början av sommaren. Så sammanlagt har vi ökat med plus tre. Tror du att det är så i Huvudstan också?
- Dom har nog blivit ännu fler, avslutade Barken samtalet.

Inom sig kände han ett sting av avund att Torvald höll sig så ajour med flera olika saker. Allt han själv tänkt på var deras HÄR-berget. Kanske skulle han kunna få tag på en dagsfärsk tidning innan kväll och berätta något för Torvald i morgon.

- Jag tar en lov, sa Barken till Torvald.
- Vi ses vid bussarna som vanligt, svarade Torvald.

Det krävdes flera timmars väntan vid pressbyråkiosken innan Barken kunde gå vidare med en dagsfärsk tidning i sin hand. Nästan lite andäktigt gick han bakom de stora träden vid kanalen och satte sig för att läsa.
De stora rubrikerna var mest om krig och värmeböljor, så därför bläddrade han förstrött vidare till familjesidorna. Där studerade han noga de nyfödda samhällsmedborgarna. Vilken är du lik?, sa han liksom för sig själv. Han vände på bladet och gick över till att läsa dödsannonserna. Här har vi minussidan, tänkte han, men hans blick stirrade som fastnaglad på annonsen med de igenkännande skorna på. De hasade sig inte längre framåt, de bara var alldeles still där på tidningssidan. I den stunden saknade han Torvald mer än vanligt och vek därför ihop tidningen, visserligen lite mer vördnadsfullt än han brukar göra.
På bänken fann han Torvald.

- Fan vad du tog lång tid på dig, sa Torvald med en gång. Han såg på Barken att något inte stod rätt till och därför sträckte han flaskan utan att säga något mer.

Alla i gänget nåddes snabbt av nyheten att föreståndaren hade trillat av pinnen. En del kände sorg, andra kände honom inte. Torvald och Barken tänkte på allt han ändå faktiskt gjorde för dem.
Höstkylan var kommen och fukten på nätterna kröp in under klädlagren. Sommarens förråd stod tomma. Männen på bänken kom att tala om begravningen.

- Det är samma dag som Respiratorn öppnar, sa Barken.
- Ska vi gå?, frågade Torvald.
- Inte kan vi väl komma?
- Kan och kan, inte precis när det är, men efteråt kan vi väl gå?
- Jo, det är klart. Och så kan vi ha gravöl här på bänken.

Begravningsdagen kom och några av de första höstlöven föll i den svarta mullen. Skaran på kyrkogården var liten, föreståndarens avlägsna släktingar och en gammal barndomskamrat. Han hade ägnat hela sitt liv åt ideellt arbete, så eget umgänge hade fått stå tillbaka. Annat hade varit viktigare för honom, sa barndomskamraten i sitt tal.

Himlen var nästan svart när Barken och Torvald kom. De två männens siluetter syntes på långt håll när de sneddade över kyrkogången ner mot den höga jordkullen.
De stod tysta, la ner de medhavda cypresskvistarna och bockade djupt. Kvällsmörkret hann i kapp dem innan de lämnade kullen.
Efter gravölet vid bänken begav de sig i riktning mot Respiratorn.

- Hinner vi dit innan nio? frågade Barken.
- Vi får se, svarade Torvald.

På slaget nio låstes ytterdörren från insidan och ytterlampan släcktes. Barken och Torvald såg det på långt håll.

- Kan du fatta varför Respiratorn ligger så långt utanför stan att man nästan hinner slita upp ett par skor bara för att ta sig dit? kommenterade Barken.
- Nej, svarade Torvald. Men någon anledning finns det väl i alla fall.
- Vårt HÄR-berget skulle i så fall kunna ligga mer centralt, muttrade Barken.

Ytterdörren öppnades efter fyra försiktiga knackningar och den medelålders kvinnan nickade igenkännande och sa:

- Ni är välkomna pojkar!
- Tack, svarade de bägge männen.
- Förresten det ligger post till er här som kom i idag, fortsatte kvinnan. Det är från Jönssons Advokatfirma.

I samförstånd tittade Barken och Torvald på varandra och undrade vad de nu ställt till med. Det var inte helt ovanligt att Respiratorn hade fått en och annan påringning om herrarnas promenader och dylika ting. Vilken mörk dag, tänkte Barken.
Kvinnan stäckte fram det stora brevet till dem. Ingen av dem kom för sig att göra någon ansats att ta emot det.

- Du kan väl läsa för oss efter middan?,frågade Torvald.
- Javisst pojkar, middag först, svarade kvinnan och log.

Runt matbordet satt fem män och två kvinnor. Den ideella serverade soppan tallrik för tallrik och ingen började äta förrän brödet hade gått runt till alla. Tystnad och soppslurpar blandades för en stund. Sedan bröt sorlet ut och efter någon halvtimme visste alla allt om dagens händelser. Tillsammans höll de en tyst minut för föreståndaren innan kaffet serverades.

- Ska jag läsa nu?, frågade den ideella.
- Ja tack, svarade Torvald och harklade sig.

Hon sprätte det stora brevet och drog upp åtta vita ark, alla med emblemet överst i hörnet: Jönssons Advokatfirma. Hon läste:

- Mitt testamente.
- Min yttersta vilja är att mina besparingar ska ges till Torvald Johan... och Börje Barr.... Dock måste de först uppfylla följande …….
- Undertecknat Föreståndaren

- Hur mycket vill han ge oss?, frågade de nu på allvar stumma männen.

- En miljon fyrahundra tusen

- Det är ett tusen fyrahundra laxar, Torvald, sa Barken och såg munter ut.

- Ja, du det är väl ett helt stim, skrattade den gamle båtsman Johansson.

Två år senare öppnade det kollektivägda HÄR-berget i stan. Enligt advokatens anteckningar är det det första i landet. Skylten står tydligt vid vägen och det är bara ett stenkast att gå till fots. Utanför den nymålade entrén står en bänk med inskriptionen:

Välkommen att sitta ner, vem du än är!

Av Gun Lundberg 09 mar 2005 21:04