Mr. Hell kommer aldrig av sig

Luften känns infekterad - full av kemikalier från de storsäljande dofterna. Dofterna som skapar den nya livsstilen, den attraktiva människan. Luften utanför är kristallklar och frisk. Jag kippar efter andan. Trycker mig mot fönstret och ser nedsläckta stadsdelar passera förbi. Gatlampor likt pärlband som lägger sitt sken över oss varelser som är på väg.

Vi sitter på en buss. Nummer 414. Inte Jolos linje 3 till evigheten. Utan tur 414 till syndens näste. Marknaden där vi säljs ut till högstbjudande. Kroppar som fläks i jakt på den rätte köparen. Vi är många som är på väg. Stolarna räcker inte till. Luften räcker inte till. Gången är fylld av förväntansfulla planer. Fantasier om hur allt ska göras på bästa sätt när bussen är framme. Bilder av den perfekta kvällen spelas upp på displayen som lyser bredvid förarhytten. Chauffören granskar färdbevisen. Vi blir stående vid den tomma busskuren. Det fattas pengar till en biljett. Vi skruvar på oss rastlöst.
- Men hallå, fan kör
Vi vill vidare, till lustens käftar innan det är för sent, innan alla har hittat va de söker och försvinner tillbaka. Innan vi får se besvikelsen i vitögat. Chauffören vägrar att köra, det fattas fem kronor. Fem ynka spänn som fattas för att få bestiga bussen och följa med på färden till galenskapen.
- Men för helvete, köör!
Vi blickar fram emot episod försening. En flottig ung man, med en grön påse innanför sin eleganta jacka har inte råd. Fem kronor, det är dårskap, med en jacka för tusenlappar och övrig klädsel för ännu flera tusen lappar. Och han kan inte betala för en biljett till platsen där han ska exponera sig och sitt flottiga tryne och sina dyrgripar till kläder.

Sminket flödar. Mascara och ögonskugga flyter i gången, läppstift slingrar sig på rutorna. Och parfymerna igen, kemikalierna som kväver den förorenade luften. Jackor med samma pälskragar, skruvar på sig, glänsande hårsvall blixtrar till, ord krockar med ord då lobotomin är på väg till sin utflykt.

Vi rör oss igen. En hållplats närmare besvikelsen och frågan. Varför fick inte jag något? Varför ville ingen ha mig, trots att alla säger att jag är så fin. En hållplats närmare sammanbrottet där svalget fylls med mod och självförtroende att göra det oväntade. Vi pratar som om vi var världens häftigaste, världens starkaste och snyggaste jävla varelse. Lögnen lyser runt bussens aura. Vi sitter och ljuger, vi vet, ändå förnekar vi kännedomen om våra lögner. Annars kunde det ju lika gärna kvitta.

Mer folk ska på. Kemikalierna bildar giftiga reaktioner i luften. Nya ansikten, nytt smink, nya pälskragar, alla är vi på väg ackompanjerade av syndens symfoni. Solglasögon guppar i gången. Någon blundar för solen, eller kanske för sanningen om att möta sina egna ögon. Solglasögonen hoppar upp och ner, tuggummit sätter käkarna i brand. En stormande ocean med en onåbar destination.

Vi är på buss 414 till syndens näste. Inte på Steinbecks Buss på villovägar. Nej, för vi har passerat villovägarna för länge sedan och hittat vår gemensamma väg. Utför, neråt, snabbare, knulla, supa, vara värd någonting. Dämpa verkligheten och sugas upp av fantasin. Buss 414 är på väg till fantasin. Men vi är så förblindade att vi inte förstår att fantasin är resultatet av verkligheten. Att vi ska bevisa hur värdefulla vi är, hur jävla snygga vi är, hur dyra kläder vi har. Bevisa att vi är kläderna och den dyra Gucci-väskan.

Lewis, Canadagosse, J Lindbergh, robotar som konsumerar för att se likadana ut. Den spretiga frisyren och tatueringen med asiatiska tecken. Vi är alla likadana, inte bara på buss 414 utan i hela systemet. Men nu ska vi jävlar med bevisa, vi är fina, vi ska knulla, vi är VÄRDA det.

Vi passerar sovande områden och är snart där. Livet, pulsen, extasen och hela jävla helvetet. Hades står vid grinden till undergången. Med sin blick kommer han att granska oss och bedöma om våra kläder är fina nog att ta oss igenom grinden. Vi är många som får vända, som får söka oss vidare. Till en annan Hades och ett annat kungarike.

Bussen stannar. Dörrarna öppnas och förväntningarna sprids över gatstenarna som tar emot våra fötter.


Epilog:


Bussen åker. Den är full. Luften är klar utanför. Innanför, uppgiven, tom, dofterna som lovade oss så mycket har försvunnit. Gått om intet och förbytts till något mycket värre. Något mycket ärligare.

Buss 414 till syndens förlåtelse. Be för oss oförlåtliga syndare, du allsmäktige fader. Be för oss, ty vi vet inte vad vi gör. Motorerna brummar under oss. Vi hör det så tydligt nu när inte längre lögnerna är genomskinliga. Nu när lögnerna faller återstår tystnaden. Vi andas, beblandar andetagen med varandra. En viskning i det sovande örat. Det blir bättre nästa gång, det är inte ditt fel att det blev så här, Du är så fin så vacker, nästa gång nästa gång.

Mörkret trycker sig mot rutorna. Lamporna har somnat för länge sedan. Vi misströstande som inte räcker till, vi är på väg tillbaka. Till läkningen, till besvikelsen, till framtidstro där vi kanske kommer att finna. Chauffören, lotsar säkert genom den förrädiska betongen. Radion brusar, månen pulserar, hjärnan vibrerar, allt rör sig men är så stilla.

Energin har flytt genom hålen från vår själ. Den har flytt till dom lyckade. Dom som avnjuter segerns ögonblick. Bussen stannar, dörrarna öppnas och vi går ut med vårat kors och asfalten tar emot våra fötter. Vi sjunker, sjunker ned till Hades för att kräva våran revansch. Vi drömmer. Drömmer om den härliga segern. Drömmer. Drömmer.

Av Jacob Zocherman 20 feb 2005 11:42