Det är synd om Sverige

Det är synd om Sverige. Naturkatastrofen har drabbat oss hårt! Prakiskttaget varje svensk är engagerad på ett eller annat sätt, något som märktes av den enorma pengar insamling som vi fick se i TV under fjolårets sista vecka. Och det är onekligen en national tragedi utan motstycke att så många av våra medborgare som åkte på solsemester kommer hem i kistor. Det är jättesynd om vår nation just nu. Mitt uppe i all turbulens av barn som plötsligt blivit föräldralösa och svenska pappor som springer bland ruttna lik letande efter sina fruar och barn uppstår tanken om just hur engagerade vi alla hade varit i naturkatastrofen utifall det inte fanns svenskar som drabbats? Min gissning är att vi hade sett stora löpsedlar under några dagar och vi hade inom en vecka återgått till det normala livet. Visst hade vi samlat pengar till de drabbade, men inte i samma utsträckning som vi har gjort nu när våra egna drabbats. Saken har ju givetvis sin naturliga förklaring.

Det är klart att vi också bryr oss om indonesierna, srilankeserna och alla andra asiater som drabbats men hade vi brytt oss lika mycket om dem ifall våra egna medborgare inte hade varit inblandade i katastrofen? Hade nyhetsrapporteringen blivit lika omfattande? Svaret är ett klart "nej" för vi svenskar är ett bortskämt folk med en egendomlig nationalkaratär. Vi blir djupt berörda av fara och elände så länge vi iakttar dessa på långt avstånd. När det då drabbar oss direkt, som t.ex. i Estonisförlisningen och nu i och med flodvågskatastrofen, får vi panik och i vanligt svensk ordning, och med journalisterna i spetsen, letar vi efter någon att skylla på. Vi påstår att vi bryr oss om den tredje världen och vi sätter gärna in en hundring i Radiohjälpens postgirokonto för att hjälpa den tredje världens fattiga och svältdrabbade medborgare men när några av dessa dyker upp på Stortoget för att söka skydd i vårt geographiskt relativt stora land blir vi inte alls lika engagerade! Först tvingar vi dem leva i flyktingförläggningar medan vi genomför långtutdragna byråkratiska utredningar som ibland knäcker dem. De få som vi låter stanna kvar segregeras från vårt svenska samhälle i ghetton som äventyrar vår egen sociala infrastruktur.

Själv är jag asiat av härkomst, född i Östafrika men uppvuxen i den industrialiserat västvärlden. Jag har också rest väldigt mycket i den tredje världen - och inte bara som solsökande turist! Därför har jag fördelen av att ha grunder för att förstå problematiken ur den fattiga tredjevärldens medborgarnas och den rika västvärldens bortskämda medborgararnas två olika perspektiv. Den rika västvärldens medborgare går omkring med fullmatad mage och njuter av livet medan den fattiga tredjevärldens medborgare drabbas av den andra naturkatastrofen efter den andra som gör att han ibland svälter ihjäl! Just nu har medierna väckt vår uppmärksamhet kring en katastrof i vilket de sägs att ett 150 tusental personer omkommit. Siffran låter hög i våra öron, men vad sägs om de miljontals svältande människor i Nordafrika som dagligen dör som flugor medan vi tar våra barn till MacDonalds drive in? Eller om de hundratusentals Bangladeshier som dör i flodkatastrofer vartannat år? Vad sägs om de miljontals afrikaner som dog i Aids under fjolåret? Naturligtvis känner vi till allt detta - men vad gör vi åt det? Hur många av oss som har så generöst bidragit pengar till Radiohjälpen eller Röda Korset under den senaste veckan har bidragit till dessa organisationer under de senaste 10 åren? Jag gissar att det handlar om ett fåtal.

Och medierna, som trots att de försöker att informera så gott de kan, ängnar sig ändå åt att ständigt leta efter fel och koncentrerar sig kring de drabbade svenskarna, vilket i och för sig är naturligt just nu, men hur mycket kommer journalisterna att bry sig om att gå in på djupet om hur asisaterna är drabbade, särskilt efter vi fått hem våra överlevande och omkomna svenskar? Mediahysterin, även om den är något berettigad kan jämföras med Karla Faye-Tucker hysterin i den amerikanska massmedia för några år sedan. Minns ni henne? Hon var den vita kaukasiska dubbelmorddömd kvinnan som avrättades i den amerikanska delstaten Texas. Medan flera svarta och latinos avrättades på löpande band utan särskilt mycket ståhej uppmärktsammades Karla Faye Tuckers avrättning stort i världspressen - troligen för att hon var vit och såg bra ut! Samma sak gällde rapporteringen kring World Trade Center katastrofen den 9 sept 2001. När elände drabbar vita människor i den industialiserade världen blir det alltid starkare känslor än när tredjevärdens medborgare drabbas. Skillnaden är dock att tredvärldens medborgarna är dem som drabbats mest, hårdaste och oftaste!

Allt detta leder till två viktiga frågor: 1 Hur många av dessa drabbade hemlösa asiater skulle kunna få komma hit till Sverige eller till andra västländer och få hjälp att överleva i väntan på att infrastrukturen i deras hemländer återbyggs? Och 2 Vilka är det som kommer att tjäna pengar på återuppbyggandet av infrastrukturen i dessa drabbade länderna? Hur man än vrider och vänder på saken är det västvärlden som är vinnarna och den tredjevärlden som ständigt blir förlorarna.

Många har skyllt på "Gud" och undrat varför världen drabbats av denna fruktansvärda katastrof. Det är kanske Guds sätt att få oss västerlänningar att vakna upp och fundera över hur bra vi egentligen har det och att det kanske är dags att fördela världens tillgångar på ett mer rättvist sätt. Men det kommer vi västerlänningar aldrig att ställa upp på därför att vi är alldeles för giriga och bortskämda. Men vem kommer att bli vinnarna i längden? Var det inte Jesus Kristus som sade "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden."?

Av William Butt 11 jan 2005 13:03