Är Gud amerikan eller terrorist?

Lagom till jul har snön i Vitabergsparken på Södermalm smält bort. Den vita pulkabacken är gröngrå. Vinden blåser pinande stark och lyfter soltorkade löv för en sista pustande färd innan de slutligen förmultnar. Sofia kyrka reser sig stolt över den idylliska närbygden i storstaden. Vid sekelskiftet huserade Carl Larsson på Åsögatan innan han lämnade stället för Sundborn i Dalarna. Näringsidkarnas dämpade fönsterbelysning pyntar de mörka gatorna. Hundägarna promenerar sina bestämda stråk. Den kompakta trängseln i småkrogarna får mig för ett ögonblick att glömma bort den dystra sanningen från hyresgästföreningen. Statistiken om att ensamhushållen i Stockholm uppgår till över 65 procent. Nu lyssnar de i kör till en spetsad variant av Glenn Miller. Ögonen glittrar. Lagom till jul brukar det finnas gott om parkeringsplatser - till var och en.

Tankarna för mig till ett nätverksmöte 041207 för kvinnor på Hotell Rival på Mariatorget, som anordnades av AMF Pension. Till draghjälp hade AMF Pension tagit Annika Dopping, Amelia samt god mat och rött vin. AMF Pensions historia är aningen anmärkningsvärd, då det är företag som grundar sig på djupgående samarbete mellan Svensk Näringsliv och LO. Ett samarbete som jag vet ledarskribenten Peter Wolodarski irriterar sig över, eftersom han flitigt använder SNS som huvudsaklig faktakälla i sina artiklar. Utifrån sin skottglugg på DN-skrapan bekämpar han fackets starka ställning i Sverige. I Wolodarskis liberalekonomiska och utopiska vision existerar inte ett starkt fackförbund som samarbetar med staten. De ska med varje medel besprutas och beskäras. Jag undrar stillsamt varför han inte skjuter på AMF Pension.

Utan att hamna i en patriarkalisk försvarsställning var det min flickväns förtjänst att jag besökte nätverksmötet för kvinnliga pensionssparare. Ett möte som i sig var lyckat. Nyfiket svepte jag mina ögon över publikhavet. Någonstans förväntade jag mig få se en overklig människa, en kändis, en politiker eller en färgstark feminist. Men icke. Där satt jag, för att låna Amelias 04/26 senaste uttryck, som "den tappre mannen" då jag vågat mig in i den kvinnliga lejonkulan. Föredragshållaren Annika Dopping visade sin senaste TV4-produktion, "Ett rikare liv", som för övrigt sänds torsdagen den 16/12 kl.19.30. Dessförinnan fick hon publiken att sluta ögonen och tacka Moder Jord. Naturligtvis tillbad jag Gud - min Jesus - eftersom jag lärt mig skilja på avgudar.

TV-filmen rullade upp några livsöden - brutna, halva och hela. Var och en fick dela med sig av sin berättelse om relationen till Mammon. I slutdelen av programmet beskriver den andebesvärjande indianhövdingen Oren Lyon pengar som en gåta. Ett dött ting utan armar och ben, men som enligt hans far är roten till allt ont. Det hela avslutades med en frän psykoterapeut från Finland som idkade konfliktlösningar. Ja, Finland har säkert erfarenheter om konflikter i mellanmänskliga relationer som sträcker sig tillbaka till andra världskriget.

Den andliga cocktailblandningen som numera råder i Sverige är på sätt och vis ett resultat av "The Butterfly Effect" som går tillbaka till 1949, då Ingemar Hedenius författade "Tro och vetande". P C Jersild berör DN Ledare 021109 även detta. Vad han särskilt åsyftar är att föra vidare Hedenius gudsförnekande åsikter till att användas ur ett globalt perspektiv. Naturligtvis är detta befängt. Problemet är att han har världens mäktigaste man, George Bush, emot sig, som påstår att han är döpt i den helige Ande och tror på Jesus Kristus. Bush förespråkar avhållsamhet framför kondomlösningar, som i Sverige representeras av lobbygruppen RFSL, en frälsande Gud framför New Age kristaller, ett Storisrael framför palestinsk självstyre och utan att blinka sätter käppar i hjulen på fanatiska muslimer - se Irak. Dessutom tror Bush på personlig räkenskap på domens dag och inte på den totalitära biologism som främst fick sitt uppsving genom Adolf Hitler och som pinsamt nog ur ett globalt perspektiv är ett lokalt fenomen i Sverige.

Nu när vårt samhälle i stort sett saknar kristna normer kan jag ställa frågan till P C Jersild om han anser att Sverige har blivit en bättre värld att leva i efter 1949. För övrigt kan DN genom Herbert Tingsten ta på sig stora delar av den förtryckande och orättvisa kritik som levererades genom Ingemar Hedenius i syfte att "domptera tron". Idag är det i stort sett omöjligt att propagera för en tro på Gud utan att anses som irrationell eller överhuvudtaget ha hedern i behåll i det offentliga rummet. Faktum är att det inte ens går att säga namnet "Jesus" utan att det råder allmän kalabalik. Jag tycker DN:s direkta förlåt bör riktas till svenska folket, till Svenska Kyrkan och till varje enskild troende som blivit kränkt.

Faktum är att demokrati och kristendom inte går att särskilja. Visst finns det toleranta och liberala aspekter som behöver beaktas utifrån ett svenskt perspektiv i likhet med ekonomiska och politiska modeller. Ytterligare en i det gamla DN-gardet, Per Ahlmark, har varit med och skrotat kristendomsundervisningen i Sverige. Vad i all sina dagar gör ett gäng etiska riktlinjer för skada? Filosoferandet kring tio Guds bud? Vad gör det om tuppen får gala tills vaksamheten spridit sig så djupt att tjuvarnas marknad upphör redan som viskningar i deras eget samvete?

Nåväl, i mitt omdöme ifråga om rättvisa måste jag därför ge DN:s gamla ledarskribenter underkänt i deras samhällsförstörande och hänsynslösa jakt att urholka samhället på värderingar och tro. Det ni ser är delvis deras verk - ett folk som inte kan skilja mellan höger och vänster. Det är sorgligt att jag ens behöver skriva detta: "Människan lever inte endast av bröd".

Av Peter Soilander 10 dec 2004 10:22