Framtiden är inte som förr

Kanske är det åldern, mörkret, gravbesöket, klimatet, min kompis 50-års kalas eller vännen som jag plötsligt träffade igen - men det slog mig som ett hammarslag att "this is it"! Roligare och bättre än så här blir det inte.

Visst går det att hitta ljusglimtar, men ändå känns det som om framtiden inte är som förr. Då ingick i själva begreppet framtid att den skulle vara spännande och oviss och full av möjligheter. Så man kastade sig optimistiskt in i livets torktumlare, lät livet fara fram med en, och nu är man snart klar. Förvånat tittar man ut och ser vart man hamnade. Slumpmässiga händelser och val blev livsavgörande och nu sitter man där man sitter. Hjälp, jag känner mig inte helt färdig, sätt på tumlaren igen!

Vemodiga Eva Cassidy i högtalarna gör det inte lättare… men om jag ändå skulle försöka samla ihop mig lite. Om det nu är som så att detta är vad det är, att så mycket bättre och roligare än så här blir det inte - vad innebär det?

Att det inte blir som så att stora lyckan snart kommer neddimpande. Nej, det roligaste man har är att det är bra med ens familj och att solen skiner då och då. Att man känner sig ganska pigg och frisk, att man har några vänner att umgås med. Det är väl inte riktigt vad jag förväntade mig, men det är väl bara att försona sig med tanken.

Näe, jag vill inte gå in på vad jag förväntade mig, bara att det var mer än frånvaron av det direkt dåliga. Att man skulle få uppleva något mer storslaget, i stället för att mest harva på i gamla spår. Jodå, jag vet att det låter passivt och att jag egentligen inte ska klaga då det finns många som har det så mycket värre. Men det jag vill fokusera på är just skillnaden mellan det jag föreställde mig som ung, det som är nu och det som lär komma. Kan man annat än bli lite sorgsen när man tänker på det?

Tiden går dock vidare. Humöret rör sig likaså. Ibland kan det kännas som om det egentligen inte är så mycket som fattas för att jag skulle bli lite nöjdare. Bara det och lite det, sedan är jag nog nöjd. Men är det bara en liten extra belöning och bekräftelse jag strävar efter? Så löjlig kan jag väl ändå inte vara?

Nåväl, tiden knatar på och även om den inte läker alla sår, så tar den en vidare. Man kan säga nåväl och det värsta lämnas bakom en. Visserligen saknar jag storslagenheten i mitt liv, men visst är det en positiv tanke att leva storslaget på den nivå man befinner sig? Lars-Tommy, Madonna, Leon, Ingmar eller Malin ringde aldrig, men om jag tänker efter gläds jag över alla andra som faktiskt hörde av sig.

Skrivandet är även en slags bearbetning och tröst - så nu slutar jag.

Av Per Björkholm 04 dec 2004 22:58