Vett & etikett och Arafat

Jag har alltid varit fascinerad över hur olika ens bild av världen ter sig beroende på ens bakgrund, och hur det som är självklart för en själv inte ens existerar i någon annans medvetande. Ibland när jag pratar med min mamma häpnas jag över hur hon som en gång varit ett med min kropp lever i en helt annan verklighet, ja ett annat universum än jag själv vad det gäller vissa saker. Ålders skillnader är en faktor som gör att skillnaderna mellan ens världar är stor, ekonomisk och politisk bakgrund spelar också roll.

Sen har vi ju det här med kultur. Ibland undrar jag om min man och jag skulle ha lättare att förstå varandra om vi kom från samma land. Kanske till och med samma förort, eller som min syster och hennes man, hade känt varandra sedan tonåren. Kanske skulle allt vara lätt då - eller kanske inte... Den djupare förståelsen tror jag knappast skulle vara mer okomplicerad, men kanske skulle de vardagliga problemen vara färre.

Som de klickande ljud min man påstår betyder "nej" till exempel och som han använder att svara på vilken vardaglig fråga som helst. Det tog mig några år att fatta om det var ja eller nej. Eller rättare sagt, det tog mig lång tid att fatta att det överhuvud taget var ja ELLER nej. Jag tyckte mest att det lät som ett irriterat "vad är det nu då?" och många bråk utlöstes av ett enda litet klickande ljud. Nuförtiden vet jag att tolka det som nej - rätt och slätt, utan någon som helst irritation inblandad - och därmed har många bråk undvikts.

Oförmågan till formalitet är ett annat problem för en svensk i detta land. Jag nästan svalt ihjäl i början av våran bekantskap när vi besökte min mans föräldrar, eftersom jag väntade på att bli erbjuden mat i ett hus där alla tog för givet att jag från första stund skulle öppna kylskåpet och ta vad jag ville så fort jag blev sugen.

Det som fick mig att skriva de ovanstående var att jag surfande på DN:s sida av någon anledning fick för mig att läsa frågor om vett och etikett. Man skulle ju kunna tänka sig att som boende utomlands skulle det finnas viktigare saker att intressera sig för från hemlandet, men så var nu inte fallet. En frågande undrade hur mycket man kunde tänkas ta per kuvert vid ett bröllop om man nu väljer denna form istället för bröllopspresenter och här är en del av svaret:

"Summan som man i sin kapacitet av inbjudare-arrangör kan ta ut kommer inte att täcka vad varje kuvert kostar... Ni får lägga till ur egen kassa för att täcka kostnaderna. Eller lika gärna sänka nivån på festen... det är viktigt att inte gästerna så att säga betalar för brudparet och dess släkt, och inte heller betalar för brudparets bröllopsresa eller något annat. Alltså ska det absolut inte bli ett öre över! Det skulle se ut som en fest avsedd att dra in ett skattefritt överskott till brudparet och det vore direkt olämpligt enligt all svensk tradition och stil."

Det som Magdalena Ribbing i sitt svar kallar ett klart etikettsbrott enligt svenk tradition är själva grundvalen för bröllop här i Israel. Att "dra in ett SKATTEFRITT överskott till brudparet" är regel nummer ett och det första brudparet gör när festen är över - långt innan de börjar tänka på bröllopsnattens fullbordan - är att dra sig tillbaka och räkna överskottet. Och det i all värdighet för här vet alla som går på bröllopsfest att det kostar väl utöver kuvertpriset.

Dessa små olikheter är ju lätt överkomna, men i ett land där judisk och arabisk kultur lever så nära, men ändå så långt ifrån varandra när det handlar om verklig förståelse, skapar det större problem. Ta det här med Arafats död till exempel. Den som är orsaken till att jag inte kommit mig för att skriva på länge eftersom jag känt att det borde vara mitt självklara ämne, men man har känt av det så lite här, att jag inte haft en aning om vad jag ska säga om det. Efter att ha försökt få tid att titta på nyheter för att se hur dödsbeskedet tas emot är allt jag får se ett underligt repotage av Israels kanal ett där det konstateras att palestinierna är förvånade över att de judiska israelerna inte visar sorg över Arafats död. Judiska reportrar intervjuar förvånat palestinier vid begravningen som frågar varför folk på gatorna i Tel-Aviv inte gråter. Så olika kan verkligheten uppfattas! Visst finns det säkert judar som tycker att det är tråkigt att Arafat är död. Men de är i minoritet och även dom skulle nog vara häpna över att höra att palestinierna förväntar sig se sorg på gatorna i Israel.

Av Eva Lupin 23 nov 2004 11:46