Ingen jury tafsar på min dröm!

Vi är luttrade. Vi vet numera att juryn i Sikta mot stjärnorna passar på att tacka dansarna när det inte finns något positivt att säga om den som sjöng. Och vi ruskar på huvudet åt flatheten. Vi såg ju från första stund att den där drömmaren inte ens skulle nå trädtopparna. Vi vet ju. Vi är experterna, konsumenterna och kunden har alltid rätt. Men så händer något. En gräns överträds. En skruv dras åt. IDOL 2004.

Just nu hatar vi De fyras gäng, juryn som kommer med den ena mer kreativa sågningen efter den andra. Det hjälps inte att de gråter av rörelse emellanåt, det är ju nästan lika illa. De utger sig för att vara de verkliga experterna, smakdomarna som vet vad vi vill ha. Sånt gör man inte ostraffat.

Men varför blir vi egentligen så förbannade? För att vi identifierar oss med den sextonårige killen som låter som Elvis, men får sin dom av jaowsa-jaowsa-Clabbe att han är "full of crap"? För att vi känner med hans mamma inte Clabbes, utan plast-Elvis som sitter utanför och väntar och sen tröstar sin son och säger att juryn är inkompetent? Eller är vi rädda för medias omtalade genomslagskraft, att nu höjs ribban och vi kan förvänta oss tuffare tag, överallt?

Det ingår i det så kallade formatet att juryn ska vara elak. De har med all säkerhet ett gäng manusförfattare i kulisserna som skriver deras punchlines. Det är ett skådespel. Ett drömskådespel. IDOL 2004 handlar ju om modet att våga förverkliga sina drömmar. Det är inget ovanligt, de flesta TV-program gör det och vi tittare tittar. Är det inte drömmen om ett sommartorp med en pysslig Ernst-tomte på loftet så är det ett nytt fejs, som förhoppningsvis även förändrar insidan till det bättre. Det är drömmen om en partner för livet. Om lättförtjänta pengar. Skrapa och vinn. Eller tänk om den anskrämliga kristallvasen du fick i arv efter faster Agnes är en riktig dyrgrip?

Juryn i IDOL 2004 får oss att snudda vid tänken att vi kanske gör bäst i att inte försöka förverkliga våra drömmar, eller åtminstone inte prata högt om dem. Risken finns att vi klatschar i backen och inte har något att hänga upp våra liv på i fortsättningen. Kvinnan som säger att hon har sjuttio procents chans att gå vidare, det har hennes sångpedagog sagt, den kvinnan är vi. Hon personifierar vår patetiska dröm. När vi hör henne sjunga inser vi att vi kanske är lika solochvårade som hon. Det är ett skrämmande uppvaknande. Det är klart som fan att man blir förbannad!

Hindrar det mig från att fortsätta drömma om att skriva den där romanen, om att kanske susa fram på en femhundrakubikare nästa sommar eller öppna ett litet pensionat om sådär tio år? Nej, men berätta behöver jag ju inte göra, inte förrän jag är där. Då är jag en vinnare. Ingen vill vara en loser.

Av Anna-Carin Collin 17 sep 2004 09:06