Min son börjar skolan

Idag har jag ingen lust att skriva om politik. Min äldsta son började första klass i onsdags. Han räknade dagarna innan han skulle få börja och valde omsorgsfullt kläder till första dagen. Med stor ryggsäck på ryggen följde han oss glatt till bilen utan det sedvanliga morgongnället. Jag borde lärt mig vid det här laget att när jag är så där kolugn och likgiltig innan något händer är det bara för att jag är för nervös för att erkänna det för mig själv. Först när vi satt utanför skolan med alla andra barn och föräldrar och deltog i högtiden som öppnade skolåret började tårarna plötsligt att rinna.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag kände, men vad det än var antar jag att det som kändes känns likadant för föräldrar vars barn börjar första klass i alla möjliga delar av världen. Mest av allt en önskan om att allt ska gå bra, på alla områden, med kompisar och alla olika ämnen. Och så vetskapen att han kommer att få det jobbigt ibland. Skolan kommer man ju faktiskt ihåg, tiden innan inte särskilt tydligt, men skolan den minns man, och med den minns man allt som var jobbigt, i alla fall jag. Jag minns nog mer av det som var jobbigt än allt det andra som inte var problematiskt. Och jag hade det nog ändå ganska bra, för många kanske det var värre.

Men jag måste akta mig. Påminna mig om att han är en egen person som inte har något att göra med min skolgång. Den han är, det han kommer att uppleva har jag aldrig upplevt, ännu mindre så eftersom han går i skola i ett helt annat land, en helt annan kultur än min egen. Här har alla dagisfröknar påpekat hur försynt, artig och annorlunda han är än alla framfusiga Israeliska barn. Annan bakgrund lite annan sorts uppfostran. Kanske är det dumt kanske har i varit för försiktiga med honom, kanske måste man ha ett annat slags temprament här?

Men det verkar inte så. Efter första veckan stortrivs han och verkar inte ha några svårigheter att hävda sig. Till och med läxorna är roliga.

Vi får se hur länge det varar.

Av Eva Lupin 11 sep 2004 23:20