Jag är närvarande!

Minnen från barndomen gör sig påminda. Att vilja visa en förälder en kullerbytta eller en teckning. Till svar kommer ett "jag ser" eller ett "jättefint". Fast jag kände inte att de såg eller hörde mig på riktigt, de är inte närvarande. Till slut fick jag inget svar alls.
Vi hade det lite rörigt där jag bodde. Det fanns inte direkt någon vuxen som ville, orkade eller kunde ta någon ordentligt notis om mig och mina kullerbyttor. Det är det som svider mest, att ingen ville se. När sedan myndigheter kopplades in så upptäckte jag snabbt att det inte var självklart att de vuxna heller orkade, ville eller kunde se mig. Det viktigaste togs om hand och till det hörde inte min själ.

Idag kämpar jag med att ge mina barn uppmärksamhet på en sund nivå, att de ska bli sedda och hörda och att de ska känna att jag är där, inte bara kroppsligt utan även mentalt.

Jag försöker gå på alla fotbollsmatcher när sonen spelar och jag hejar och kramar och hämtar vatten och masserar ömma fötter - jag vill visa att jag är med honom i det han gör. Jag vill att han ska komma ihåg som vuxen att hans föräldrar och i det här fallet, hans mamma, faktiskt var där och att vi SÅG och HÖRDE honom.

Jag har av gammal tråkig vana alltid tagit bilen på morgnarna för att lämna barnen till skola och dagmamman. Jag pratar om en sträcka som tar ca 25 minuter att gå i lugn takt. En morgon började jag fundera på detta och bestämde mig för att det var ett bra tillfälle att umgås med mina barn! Sagt och gjort, bilen får stå och vi knallar i ur och skur. Det finns ju inget dåligt väder har jag hört utan bara dåliga kläder, så regnar det åker regnjacka och stövlar fram. Imorse tränade 5-åringen på cykel med stödhjul och han åkte lite före mig. Solen sken och vi smög fram på vägen. Jag lyckades koppla bort alla vardagsmåsten och tänkte på en silverring jag sett som har inskriptionen Carpe Diem fånga dagen. Den har jag bestämt mig för att köpa för att alltid ha på mig som en påminnelse om att ta vara på livet, just nu.

Jag såg hur han jobbade för att få in balansen, hur han tränade på att bromsa och starta igen. Det var mysigt och vi småpratade lite om allt möjligt.

Plötsligt ser jag hur han släpper taget med fötterna och håller dom rakt ut! Han skrattar högt och ropar "Mamma titta! Jag kan utan att hålla i, jag kan!"
Och vet ni? Jag SÅG och HÖRDE honom, för jag var helt närvarande.

Av Sandra Gustafsson 07 sep 2004 16:06