"Mordet på socialkärringen" kap 6

"Du uppmanas att inom tre veckor betala hela din elskuld, annars kommer elen att stängas av. Socialförvaltningen har fått information om att risk för avstängning av elen föreligger."

Mikael läser kravbrevet från Ängelholms Energi två gånger. Skulden är på femtontusen kronor och han är medveten om att han ligger långt efter med betalningen av räkningarna. Han har varit tvungen att prioritera annat, men har ändå varit noga med att betala lite varje månad på elen. Det är slutet av januari månad och han kan inte skrapa ihop femtontusen på tre veckor. Han gör det enda han kan komma på, han ringer till socialförvaltningen.
- Jag behöver er hjälp, säger han efter att han har presenterat sig för socialförvaltningens chef, Marie-Louise Johansson.
- På vilket sätt då?
- Min el stängs av om tre veckor om jag inte betalar femtontusen kronor och de pengarna har jag inte.
- Berätta var du bor och hur det ser ut i övrigt runt omkring dig.
Mikael berättar allt. Obetalda räkningar, arbetslöshet, den ständiga kampen mot fullständig ruin och kaos.
- Vi kan nog inte hjälpa dig, säger Marie-Louise när han har talat färdigt.
- Vad menar du med det?
- Du har själv försatt dig i situationen, så du får själv reda ut den.
- Men det kan jag ju inte, det är därför jag ringer er.
- Det skulle du ha tänkt på innan. Elräkningarna är ju självklart viktigare än andra räkningar, det förstår du väl?
- Men jag kan ju inte strunta i allt annat. Mina pengar räcker ju inte till allt jag behöver betala. Lån och avbetalningar på bilen...
- Om du har bil, så sälj den! De pengarna kan du använda till räkningar.
- Men...
- Du har ju själv valt att ha det så här, så det får du själv ta ansvar för. Du vet, vi kan inte ta ifrån individen det egna ansvaret, utan du ska själv göra det du kan!
- Men…
- Sälj din bil, så har du ju löst problemet!
Mikael lägger på luren utan att säga hej då. Han är så frustrerad att han tar sin pajform i keramik och slänger den i väggen så att den går i tusen bitar. Han sjunker ner på en köksstol och brister i gråt av ren förtvivlan. Hela hans ekonomi är raserad och paniken ligger och lurar under ytan hela tiden. Men han vet att han är tvungen att trycka tillbaka det för barnens skull. Om han inte står trygg inför dem, så blir det ännu svårare för dem att hålla ihop sig själv, det är jobbigt som det är ändå. Medan Bamse slickar hans händer för att trösta honom ringer han till Bilförmedlingen för att diskutera med dem vad bilen kan inbringa vid en försäljning.
- Trettiotusen kan du få, säger bilförmedlaren. Du kommer hit med bilen, vi besiktigar den och sätter ut den på vår hemsida. När det dyker upp en seriös intressent så ringer vi dig så att de kan titta på den. Du är på det sättet inte utan bil förrän den blir såld.

Som vanligt på förmiddagen tar han en rejäl promenad med Bamse och leker lite med honom. När han kommer hem igen släpper han in hunden i huset och kör sedan in till Ängelholm för att visa bilen för förmedlaren. Mikael får veta att det kostar femtusen av de trettiotusen om bilen blir såld, men det är okej tycker han. När elen och restskulden på bilen är betald så har han fyratusen kvar till andra räkningar.

Efter en vecka ringer Mikael till Bilförmedlingen igen eftersom han inte har hört något, men de har fortfarande ingen intresserad köpare. Han ringer åter en gång till socialen och får denna gång prata med sin vanliga socialsekreterare, Jennifer.
- Nu är det bara två veckor kvar tills elen stängs av och jag vet inte vad jag ska göra!
- Jag fick höra att du har pratat med Marie-Louise och jag kan bara upprepa hennes ord: Sälj din bil!
- Den är till salu, men jag har inte fått någon köpare på den än. Vad händer om jag inte får sålt den?
- Du vet att du själv har försatt dig i den situation du befinner dig i nu, så du får själv reda ut den. Vi kan inte hjälpa dig. Du skulle ha tänkt dig för innan du tog på dig så stora kostnader som du har.
- Lyssna nu för fan på mig! skriker Mikael. Det måste väl finnas något att göra? Jag och min familj går under och ni bara skiter i det!
- Var snäll och skrik inte åt mig, då tänker jag inte prata mer med dig! Som vi har sagt till dig flera gånger tidigare så kan vi inte hjälpa dig.
- Detta är fan i mig otroligt! Är ni inte till för att hjälpa människor i nöd?
- Det gör vi också, men du har ett eget ansvar för ditt liv. Du gör dina egna val och då får du ta konsekvenserna av det!
- Men det måste väl finnas något att göra? Hör du inte själv hur absurt det är?
- Sälj ditt hus och skaffa ett billigare boende.
- Man får inte en lägenhet så snabbt och det är ju ingen som vet när jag kan få huset sålt.
- Som jag har sagt, det är inte vårt bekymmer.

Mikael avslutar samtalet. Det är ingen mening med att fortsätta diskutera med någon som vägrar att lyssna.Ilskan som ständigt är närvarande nu för tiden blossar upp och han slår knytnäven rakt igenom köksdörren. Det blir ett stort hål efter slaget och Mikael önskar att det är Jennifers ansikte istället. För ovanlighetens skull tar han bilen och kör in till Ängelholm för att besöka en gammal vän, Leif. Bamse får följa med i bilen för det är det bästa han vet. Helst ska rutan vara nerrullad så att han kan sitta med hela huvudet utanför och låta vinden stryka det ludna huvudet.

- Kom in, säger Leif när han öppnar och ser Mikael utanför. Det var länge sedan jag såg dig!
Leif sätter på kaffe medan Mikael intar soffan. Väluppfostrad som han är, går Bamse och lägger sig under soffbordet.
- Vilken fin hund, säger Leif.
- Hittehund, säger Mikael. Cecilia övertalade mig att ta hem honom för han var misskött av förra ägaren. Jag är glad att jag har honom, han har blivit min bästa vän.
- Är det därför man aldrig ser dig nu för tiden? frågar Leif med ett leende. Du har en ny bästa polare?
- Nej, egentligen inte, jag har helt enkelt inte råd att köra någonstans.
- Har du inte fått något nytt jobb än?
- Marknaden för ekonomer är inget att hurra över precis.
- Det måste vara tufft, du som har tre ungar också.

Mikael berättar alltihop. Hur svårt det är att hålla ihop saker och ting, hur ekonomin ser ut och socialens behandling av honom.
- Hur fan kunde du hamna i den här soppan? säger Leif spontant när han är färdig.
- Samhället är inte till för arbetslösa, det har jag definitivt lärt mig. Nu vet jag inte vad jag ska göra, jag kan inte påverka att elen stängs av om två veckor.
- Man får väl inte stänga elen för en barnfamilj? Jag har för mig att det är någon lag eller regel som finns.
- Det trodde jag med, men det får man. En ensamstående mamma i Hjärnarp råkade ut för precis det. Hennes ungar får duscha på badhuset och äta hos bekanta varje dag.
- Det är fan inte klokt var vi har hamnat. Man kan ju undra var alla skattepengar hamnar, när man inte hjälper dem som behöver det bäst. Det är ju likadant överallt, inom gamlingsvården och skolan också, det finns inga pengar till något vettigt längre.
Samtalet ebbar ut och de sitter tysta några minuter, var och en med sina egna funderingar.
- Du förresten, säger Leif plötsligt. Min syrra Gunilla och hennes gubbe hade ju problem med elen för ett tag sen. Jag har för mig att de fick socialbidrag för att fixa det, jag ringer och kollar.

Leif går till telefonen medan Mikael förser sig själv med mer kaffe och tittar runt på Leifs lägenhet. Den är inte stor. Det är bara en etta med kokvrå och sovalkov på cirka tjugofem kvadratmeter. Han har satt upp ett klarrött draperi för sovalkoven så att sängen inte syns på dagtid. Den svarta skinnsoffan och soffbordet är både bekväma och snygga. Med röda gardiner i fönstren och den röda mattan under bordet så blir inredningen enhetlig. På väggarna finns massor med afrikanska masker i olika storlekar som han har köpt när han har varit på sina semestrar i olika afrikanska länder.

Leif har varit Mikaels vän i många år, ända sedan Leif för nästan tjugo år sedan hade ett förhållande med Carolines bästa väninna. De fyra har haft mycket kul tillsammans och vänskapen finns kvar mellan männen trots att ingen av kvinnorna är en del av deras liv längre.
- De fick låna pengarna av soc, säger Leif och sätter sig i soffan.
- Låna?
- Soc lånade ut pengar till elräkningen som de sedan fick betala tillbaka.

Mikael är hemma strax innan barnen kommer från skolan. Som vanligt dukar han fram ett mellanmål åt dem, idag är det filmjölk och knäckebröd.
- Usch, säger Madeleine när hon kommer hem och ser vad som finns på bordet. Vilket tråkigt mellanmål, jag vill ha en frukt istället.
- Vi har ingen frukt, älskling. Detta är det enda som finns just nu.
- Vi har aldrig någon frukt nuförtiden! skriker Madeleine och slänger sin väska på golvet i ilska. Vi äter bara sådana här tråkiga saker hela tiden, jag vill ha något riktigt att äta, ingen jävla filmjölk.
- Ät filmjölken eller var hungrig, säger Mikael argt. Jag har inte råd att köpa frukt och du borde vara tacksam för att du får något att äta över huvud taget!
- Du är så jävla dum! skriker Madeleine och börjar gråta medan hon springer in på sitt rum.
- Jag behöver ingen frukt, pappa, säger Josefine bakom honom med låg röst.
Mikael vänder sig om och tittar ömt på sin dotter, som har tummen i munnen som vanligt.
- Kom och sätt dig här hos mig, säger han och sträcker fram händerna mot henne.
Josefine sätter sig i hans knä och kramar om honom.
- Jag önskar jag kunde köpa frukt till er, så mycket ni vill ha. Eller era favoritflingor och allt annat lite extra som ni tycker är gott. Men pengarna räcker inte till, jag vet inte vad jag ska göra.
- Jag har sparat tjugo kronor av min veckopeng, du kan få dem, säger Josefine.
- Tack min älskade unge, men du behöver inte ge mig dina pengar. Du ska ha dem till godis och sånt som du vill ha.
- Men jag vill inte ha nåt, jag vill att du ska vara glad och leka med oss som du gjorde förr i tiden. Jag behöver ingen frukt eller godis, bara du blir glad igen.

detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Catharina Flinck 11 jul 2004 12:10