Kulinariska anekdoter och lite till

Om vårdcentralen trycks det i tidningen: "För få anmälningar till husläkare - mer upplysning behövs."
Så bra, tänker hustrun och jag och tinger och vill anmäla oss.

- Tyvärr tar vi inte emot fler anmälningar, det fattas ordinarie läkare.
- Jamen, vi läste i tidningen.
- Helt rätt, men det är under normala förhållande.
- När kan vi komma till en doktor för hälsoundersökning.
- Väntetiden är just nu tre månader, endast akutbesök, tas emot, efter tidsbeställning.

Vid vårt sista besök innan vi gjorde slut med dem blev hustrun och en jämnårig herre inkallade på samma gång i ett undersökningsrum. Det är kanske ont om plats, funderade dessa två patienter. Doktorn kom, vände sig till mannen:
- Ni kastar vatten flera gånger om natten?
Mannen blev förlägen och svarade inte. Doktorn vände sig till min fru.
- Gör han inte det?
- Vad vet jag om det, han är inte min man.
Doktorn försvann, en syster beklagade missförståndet och de båda fick var sitt rum.

Efter en större operation av ryggen ordnade lasarettets kurator med handikappkort för parkering av bil, på därför avsedd, bredare plats. Nytt läkarintyg, egen försäkran, nytaget foto skulle efter tre år avlämnas. Kortet blev förnyat med två år. Samma procedur nästa gång. Nu var giltighetstiden ett år.

- Varför nu detta?, frågade jag.
- Vid din ålder, förnyas korten bara med ett år åt gången.

Detta kommer mig osökt att tänka på de två äldre gentlemännen, som satt på en kyrkogård och njöt i solen, pratade om att vara gamla: "Är det lönt och gå hem, när vi nu ändå är här?" frågade den ene.

Utanför Sundsbussarnas färjorna till Helsingör i Danmark två toaletter finns skyltar, modell äldre, med texten "Gentlemen" - därför tvingas jag hålla mig, tills vi är iland.

Vid vårt senaste besök i Malmö, med sonen som chaufför, körde vi förbi Savoy hotell, pekade mot hörnet, sade:
- Där bakom står bord 11.
Sonen, som också arbetat där, svarade:
- Ja det var då det.
- Vad är det nu?, frågade jag.
- Stängt, var det lakoniska svaret.

Det en gång så anrika hotellet med ursprungsnamnet Horn
finns ej längre. Piraten och många fler, skulle gråta blod.

Likaså en äldre, servitör Ernst Persson, som ibland brukade förstärkta sig med en sjuochenhalva renat, till chefens stora förargelse. En dag, Ernst såg sig om, kusten klar, supen försvann. Nu upptäcktes han. Med baksidan av handen strök han sig under hakan och framstammade:
- Det var inte meningen direktörn.

I sin bok "Utsikt från mitt stambord" ägnar bankdirektör
Clas Lindskog ett helt kapitel åt hovmästare Svensson.
Denne duglige man, tog sig stundom ett glas eller två.
Med Dir. Lendrups goda minne. En gång, då det dags för Lucia. Med tärnor gick hon genom matsalen, bort till musikestraden. Här stod de på rad och sjöng.
Då det var slut, skulle de levande ljusen, i Luciakronan släckas. Hovmästare Svensson hjälpte till, med att blåsa. Lendrup vände sig till mig med orden:
- Att han vågar.

Vid ett besök i Paris, botaniserades flera restauranger utmed Champs-Élysées. Vår favoritlista blev klar. Efter några år återvände vi, med högt ställda förväntningar. Nu hade etablissemangen fått nytt utseende, samt kallade sig
"Pizzerior". Ur led är tiden.

Vid vårt första besök i denna underbara stad, hade jag en bestämd önskan. Vi skulle inleda, med äkta fransk mat. Start: Soup à l’oignon löksoppa, sedan efter menyn.
Vi frågade oss fram mellan lokalerna. Plötsligt satt vi, vid ett trevligt bord, väntande på vår soppa. Efter avnjutandet, kom ett fat med fläsklägg, korv och massor med surkål. En tyrolerorkester började underhålla. Inte en efterlängtad fransk afton, tyvärr.

Vi bodde tvåhundra meter från Triumfbågen. Rummet hade balkong åt gården, tredje våningen, med utsikt över takåsarna. En kväll slog jag på TV:n. Just då annonserades, nu följer operan "La Bohème" kompositör Giacomo Puccini. Henri Murges roman ligger som grund för detta mästerverk.
Direktsändning från Parisoperan. Handlingen är från Paris och vindsvåningar. Poeten Rodolphe tenor frågar varför Mimi är så kall om handen. Jag hade "köldrysningar" av välbehag i nära tre timmar. Ett underbart minne.

En herre berättade för sina vänner vid hemkomsten från Paris hur han satt vid ett bord och njöt en drink. En dam kom fram och gjorde honom sällskap.
- Hur gick det? Du kan ju inte franska, undrade kamraterna.
- Vi ritade på matsedeln. Hon en säng. Jag blev förvånad. Hur visste hon att jag var möbelhandlare?

Av Lennart Ekman 26 jun 2004 17:32