Blattens svåra val

Där låg vi, jag och min lillasyster, på varsin säng och stirrade i taket i min farmor hus. Jag skulle fylla 18 år om några veckor och min syster hade mindre än ett halvår till sin 16-årsdag. Detta var första gången vi kunnat åka tillbaka till Chile, alla tillsammans - hela familjen. Innan dess hade min pappa varit svartlistad. Han riskerade fängelse om han återvände.

Både jag och min syster visste att just denna resa var speciell. Vi, eller snarare våra föräldrar, åkte dit för att kolla om det var möjligt för oss att återvända till Chile. Det hade gått nästa 16 år sedan vi hade tvingats lämna landet. Nu närmade sig återvändandet, den dag som hela familjen väntat på så länge.

I våningen under kunde vi fortfarande höra musiken och skratten. Glädjen var stor. Äntligen skulle hela familjen återförenas.

För mig kändes det mesta konstigt denna kväll. Jag var arg för att jag blivit berövad alla dessa år med min släkt; kusinerna, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder, farfar, morfar och farmor och mormor. Men samtidigt var alla dessa släktingar på sätt och vis främlingar. Att återvända till
Chile var en självklarhet, det hade det varit sedan dagen vi lämnade landet. Samtidigt växte tveksamheten i mig. Skulle jag lämna alla mina vänner? Skulle jag verkligen kunna lämna min uppväxt bakom mig? Skulle jag lämna mitt sammanhang och börja om från början?

Det var till slut min syster som bröt tystnaden:
- Jag önskar att det fanns en ö för sådana som oss. Där vi kunde bo tillsammans.
- Vad menar du, svarade jag.
- Jo, jag önskar det fanns en ö för alla oss som föds på ett ställe och som tvingas växa upp på ett annat. För oss svartskallar, typ.

Jag svarade inte, men jag förstod vad hon menade. Vi var främlingar också i Chile, uppväxten i Sverige hade gjort oss till främlingar. Samtidigt var fortfarande, då i tonåren, behovet av att definiera sig som ickesvensk oerhört starkt. Varken Chile eller Sverige var längre vårt land, vi var statslösa. Vi hade mer gemensamt med andra statslösa, med andra svartskallar.

Den trygghet andra får från att få tillhöra ett sammanhang, ett land till exempel, hade tagits ifrån oss. Den insikten var tung. Rotlösen är en jobbig känsla. Att inte få tillhöra, att inte få vara med i gänget, att inte få passa in och att vara utanför är jobbigt - alltid. Nu hade två hela länder vänt oss ryggen. Därav min systers önskan om en ö, ett land,
någonstans i Atlanten där vi skulle kunna bo tillsammans med dem som hade det som vi.

I många år trodde jag inte att den där ön som min syster pratade om fanns. Jag hade därför under uppväxten varit mer chilenare än mina kusiner som bodde i Chile. Jag och mina kompisar brukade avsluta den svenska nationalsången med att sjunga "ja jag vill leva, jag vill dö i Chile". När det var ishocky-VM hejade vi på Sovjetunionen när de mötte Sverige och i fotbolls-VM hejade vi på de latinamerikanska lagen när de mötte europeiska lag. En del av mina vänner gick så långt att de till och med tatuerade nationalsymboler från de land de hade rötter i. Delvis var det ett sätt att manifestera mot Sverige, som inte gav oss svartskallar samma chans, som diskriminerade våra föräldrar och som vi upplevde tyckte att vi var mindre värda.

Senare i livet, efter den där kvällen, då min syster och jag pratat kom jag att under ett par år att helt ta avstånd från min bakgrund. Jag slutade prata spanska och umgicks inte längre med mina barndomsvänner. Det gick så långt att jag under en tid inte ens hade kontakt med min familj. Jag gjorde allt jag kunde för att passa in och för att bli omtyckt och uppskattad. Jag studerade, engagerade mig i samhället och jobbade på språket så att det inte överhuvudtaget skulle höras att jag var blatte.

En vän varnade mig någon gång under denna period: "Du är ju svensk på heltid! Det kan sluta illa om du bryter helt med dina rötter och bakgrund!". Det slutade inte illa, men för varje år som gått och som jag hade utövat strategin "svensk på heltid", hade tomheten och känslan av
utanförskap ökat i mig.

Där någon gång hittade jag ön. Den låg inte i Atlanten. Det var ingen fysisk plats, utan en känsla. Insikten var självklar, men svår att leva med. Särskilt när man är svag eller när man är lite nere.

Känslan sa till mig; Det spelar ingen roll! Man behöver inte välja land. Men vill någon att du ska välja så välj båda! Det är nämligen andra som kräver av dig att välja tillhörighet, välja lag, välja land. Inte du själv.

Numera brukar jag kalla mig för svensk-chilenare, mitt Chile bär jag alltid med mig, inom mig. Det kan ingen ta ifrån mig. En del blattar har därefter kallat mig för svenne, precis som en del svennar kallat mig för blatte. Nu kan jag hantera det.

Av Luciano Astudillo 24 maj 2004 13:39