Nyckfull som ett aprilväder

Det duggar tätt med kungörelserna på Poesiskolan just nu. Det är som om hela vintern försöker kompensera sin dvala och få utlopp för alla sina uppbyggda krafter, så här vårinledes.

Snurrar åter i min djupa, trygga kontorsstol och känner att senaste dagarnas problem försöker försvinna ut genom fönstret, öppet alldeles bredvid mig. Problemet fastnar i spetsgardinen, rycker och kämpar litet för att komma loss - för helt vill problemet inte släppa taget. Ändå.

Förstod först efter Mattias Alsanders - för övrigt mycket matnyttiga och engagerade presentation, som han ska ha en stor eloge för - att hans uppdrag slutade vid den sista mars. Och där satt jag lämnad ensam i slutet av april och hade en hel månads veckonomineringar till finalistavgörandet i maj, ordentligt bakom mig. "Tänkte inte på de", när jag klurade ut detta. För aprils del skulle det alltså betyda att jag fick lägga ut fyra-fem veckors nomineringar i ett enda svep, retroaktivt, och det kändes inte bra. Snurr, snurr. Gnissel, gnissel.

Stoppade stolen, vickade framlänges och gick därefter över alstren i april med blodet i stort sett stångande i tinningarna, på det där viset man kan känna det, när man är lite överspänd. Men jag andades ganska snart ut. Bidragen under april månad har, vad jag kan se, bara i undantagsfall haft konkurrens med mer än ett annat bidrag från en annan skribent under samma vecka. Det kändes därför som om jag kunde slå samman deltagarna under veckorna i april med gott samvete. För att veckonomineringar fortsättningsvis ska fungera måste det, som sagt, skrivas lite fler dikter från flera samtida medskribenter under en och samma vecka. Annars faller den delen på sin egen orimlighet. Vi kan kanske kalla den här lösningen för ett "övergångsbesvär", som uppstod i glappet vid det så kallade redaktörskiftet!

Har skrivit ut varje dikt, som snurrar med mig i stolen. Läser dem ingående och begrundar dem. Somliga är så bra att jag undrar varför jag inte reagerade mera, när jag läste dem nyutgivna på Sourze. För det gör jag! Läser allt som publiceras, där och då, på plats. Att jag mer eller mindre försvunnit ur kommentarfälten, vill jag passa på att inflika, handlar endast om att ingen genom att "kartlägga" min kritik ska kunna skaffa sig en förhandsuppfattning om vem som ligger bäst eller sämst till. Hoppas därför att ni uppfattar det mer som ett försök till diplomati från min sida, än som någon form av plötslig infektion av högdragenhet. Nu vet ni varför och är ni av annan uppfattning - säg bara till!

Här läggs också märke till: under just april månad kan jag se att endast två skribenter utmärker sig lite extra. Det är möjligt att jag är blind, men det är så jag ser det. En genom flerfald, men inte desto mindre lysande, och en annan av sparsamhet, men lika starkt lysande. Som polstjärnan.

Samtliga deltagare har skrivit fascinerande dikter tidigare, mycket bra dikter. Men i de alster som har kommit in under just april månad, så kan jag dessvärre inte upptäcka den där speciella glöden som jag har sett i deras texter tidigare, och som jag är övertygad om dyker upp framöver igen.

Aprilgänget i helhet är:

Conny Palmkvist
Margaretha Osju
Karin Dahlin
Len Carlström
Beatrice Carlström, 8 år
Johan Åkesson
Ari Eskelinen
Alla är rent stilistiskt olika varandra, men alla vet definitivt vad de gör här och de flesta känns som om de har redan inarbetade signum. Vi har dock en liten nova med i gänget, som förtjänar en särskild hedersutnämning. 8-åringa Beatrice Carlström! Hon lyser i sin egen omloppsbana och har säkert framtiden för sig. Hon har gett sig in i den tuffa verkligheten och utmanat vuxna skribenter, vilket tilldrar sig all min respekt och beundran. Henne hurrar jag därför för! Hurra, hurra, hurra, hurra! Kanske pappa Carlström tänker upptäcka Stockholms barnpoesifestival med henne? - blink -

Vad har jag då kommit fram till? Ska inte hålla er på sträckbänken med en massa prat längre, utan lägger handflatorna på bordet och vecklar upp mitt papper. Nåja, öppnar Word-dokumentet, då Nominerade två att bli plausibla finalister för årets poesiskola, den här gången, är:


Johan Åkesson

Johan, du skrämde mig, ärligt talat. Inledningen skrämde mig värst, därför att den väckte upp min spontana avsmak. Det var alltså min första reaktion och i den reaktionen ville jag inte läsa en rad till. Det gjorde jag inte heller. Men av någon anledning blev jag nyfiken på vad dikten egentligen var frågan om, så jag tassade tillbaka när mörkret föll på, beväpnad med fackla och nedfällt visir för att - om det behövdes - kunna skydda mig med eld mot fler aversionsväckande rader, som kanske tänkte gå till anfall mot all min ordentlighet. Där ser man hur lättskrämd jag är. Och hycklande. För slutligen insåg jag att felet låg hos mig själv, inte hos Johan. Tål man inte att läsa om känslor och sexualitet, om inte dessa livets glädjekällor draperas in i ett förskönande symbolspråk? Kände mig smått besegrad.

Så jag satt där i mörkret med min fackla nåja, tändare då och lyste mig genom dikten. Släckte sedan lågan och satt kvar där, nästan andaktsfull. Oboy, vilken potential! Kan man bara ruska av sig de två första raderna som en regnvåt hund, så har vi här ett stycke lyrik när den är som bäst. Jag kände på sätt och vis igen den här mordiskt nakna och samtidigt oförställt vackra öppenheten. Jag letade inom mig för att komma på var ifrån jag känt känslan förut ….och hamnade slutligen tätt intill Ulf Lundell. Det är ingen stilistisk jämförelse, utan en känslomässig. I slutraden finns något som får mig att vilja rusa iväg till badrumsapoteket och hämta desivon:

/och det enda som hjälper våra öppna sår är hud/ Man kan backa också, och hamnar då på raderna. /vi är solidariska och delar vin till botten/men ser sällan djupare än så/ Och backar jag tillbaka ytterligare landar jag på /..vi har samlat ihop sekundkänslor/i druckna ögon/till flera timmar nu/

Formuleringarna är strömförande starka och går med nästan dödliga volt genom kroppen. Det är tur att man inte har pecemaker. Läs gärna "Som jag känner dig" av Johan Åkesson, som borde tänka över det här med att kalla sig "hobbypoet"...


Karin Dahlin

Karin, hon skriver fantastiskt bra, när hon skriver som bäst. När hon skriver lite sämre får man för sig att hon har suttit med en färdigformulerad tanke eller känsla i knäet väldigt länge och grubblat på vad hon ska göra med den. För den fungerar ju inte ensam. Måste säga att jag känner igen mig i det dilemmat och att det kanske handlar mer om det, än om Karins egen avsikt med framställningen. Det är förstås bara emellanåt man får den här "känslan av" och det är absolut inget genomgående penseldrag. Men när det väl händer, det är då det smäller. Då tycks det komma en enda dundrande kanonkula inrullande i en annars trevande text, en text som inte orkar utge sig för att ha någon annan funktion än som buffert - till kanonkulan. Men vilka kanonkulor hon levererar! Hör bara: /där tystnaden tycks darra/av återhållna skrik/som bara/vill falla ut över världen/ Så fjärran borta Och: /när morgondagen/stiger i nyfött ljus/vilar vi i varandra/ Skiftningar Och: /med en bedjan i handen/tvekade du/ Med försiktiga steg Och: /nu ligger asfalten/blanksvart och hård/-under vilar/forna fåglars glädje.

Sista citatet kommer från Karins dikt "Ängsmarkerna", vilket för övrigt är hennes bästa dikt av flera leveranser under april. Den dikten höjer sig över alla andra, också andras aprildikter. Den är käpprak i ryggen, klarvaken, och reser sig med ett slags intelligent skönhet som får mig att vilja läsa den om och om igen. /osynliga nervtrådar/mellan molnfäste/och åkermark/

Ljuvlig dikt. Den andas alldeles själv. Hur ofta man än läser den, så efterlämnar den en typ av mersmak som gör mig litet rastlös, för att det inte finns fler stycken att läsa, en fortsättning. Bättre betyg än "mersmak" kan man nästan inte få. Det är inget snack om saken; Karin har pennans gåva och hon håller den vant och stadigt. Både intill hjärtat och pappersarket.

Nu släcker jag ned Word-dokumentet och lägger ifrån mig min tändare. Återgår till att sakta snurra mig, den här gången framåt i min kontorsstol, och riktar blicken mot skribenterna i maj. Vem ställer ifrån sig godaste honungsburken då, och varför? Kommer sticka ner ett finger i dem alla och avsmaka….

Skriv för livet!

Av Isabella Mendrix 03 maj 2004 17:52