Vem hjälper tjejerna?

Hon gängar med dom andra fyllona.

Jag anländer till stationen för byte till buss, sent en tisdagskväll. Då jag är på väg ner för rulltrappan hör jag en kvinna svära och skrika åt någon? Det är hon som är full, och han med för den delen. Hon skriker okvädingsord till det manliga fyllot och han tjafsar emot, sedan kommer smällen. Gubben ger henne två knytnävslag rätt i ansiktet. Hon ramlar omkull bänken och ligger nu på det hårda tegelgolvet, som om inte det skulle räcka sparka han också på henne en gång. Några resenärer står bredvid och iakttar hela händelsen, men vill inte ingripa, det gör inte jag heller ”rätt” eller ”fel”?

Efter en stund går en ung tjej in på stationens kiosk och meddelar att det ligger en misshandlad kvinna på golvet, blodig i hela ansiktet och ber det manliga kioskbiträdet att ringa till polisen. Denne ger då ett kategoriskt ”nej”, med motiveringen ”att han skiter i dom”. ”Hon får klara sig bäst fan hon vill”, hör jag gubben säga. ”Rätt” eller ”fel”?
Jag har själv då och då tänkt på händelsen efteråt, på allmänhetens och mitt eget ansvar. Visst kände jag då – och känner fortfarande - förakt när jag ser och hör missbrukare härja på offentliga platser. Min första tanke då är ”hoppas de odjuren slår ihjäl varandra, så är vi ett socialfall mindre”. Men det känns fel att tänka så, jag vill inte det och tycker innerst inne inte så.

En bekant till mig föreslog häromdagen att kommunen borde ge ”a-lagarna” en egen värmestuga, där de kan få sitta och supa tillsammans. ”Dom är ju människor de med”, sa han.

”Kalla fakta” visade i måndags ett reportage om hemlösa och missbrukande kvinnor, vilka enligt reportaget befinner sig längst mer på samhällets botten. Dom manliga missbrukarna står sannolikt högre upp i socialvårdens hierarki. Huvudpersonen i reportaget är Anette, för detta narkoman som numera arbetar hos KRIS Kriminellas revansch i samhället. Det framgår också att kvinnor nobbas hjälp vid misshandelsfall, av kvinnojourer på grund av att dom saknar kompetens att hjälpa missbrukare. Vem och hur ska vi då hjälpa dessa kvinnor?

En bra behandlingsvård kräver också att assistenterna ställer krav på klienterna och att klienten själva sluta med sitt missbruk. Annars går det inte. Jag har själv arbetat en kort period, på ett behandlingshem och vet att dom missbrukare som lyckas ta sig ur, erbjuds möjligheter på den svenska arbetsmarknaden som många arbetssökande inte kan drömma om. En klient i 25-årsåldern skulle, om han verkligen gick in för att sluta med sitt missbruk, få ett jobb, bostad och gratis körkort. Detta är en positiv särbehandling, som jag är måttligt inställd till. Enligt min uppfattning ska man inte sluta med missbruket – i första hand – för att samhället vill det utan för att man själv vill leva ett bättre och värdigare liv.

Genom att utöka den behandlingsvård som under 90-talet skurits ner avsevärt, och ha en institution för män, en kvinnor, eller som folkhälsominister Morgan Johansson sa ”ett samhälles nivå på välfärd utgår ifrån, hur man tar hand om dom mest utsatta".

Av Yohannis Petersson 11 mar 2004 16:49