Det var bättre på Varuhusets tid

Jag saknar Margareta Öhman. Hon var Sveriges första såpabitch, i alla fall min första. Dotter till grundaren av Öhmans varuhus, som hon inte fick vara chef över för pappan ville hellre ha snälla, mesiga Karin på den posten när han själv drog sig tillbaka. Margareta hade jättelika blåtonade glasögon med guldbågar och det var åttiotal. Hon hatade Karin och konspirerade bakom hennes rygg.

Margareta Öhman glömde aldrig att stänga av kaffekokaren innan hon gick till kontoret, hon skulle aldrig drömma om att dricka tetra paks-vin, hade aldrig mensvärk och verkade inte ha problem med att väckarklockan ständigt ringer för tidigt. Margareta Öhman skulle aldrig titta på en tv-serie som Varuhuset. Det hade varit under hennes värdighet.

Ingrid jobbade på damavdelningen. Hon hade alltid gigantiska örhängen och stora tröjor med skärp i olika färger runt midjan. Ingrid var ihop med Conny, som hade lite fuffens för sig och dessutom var gift men som ändå var snäll innerst inne. Ingrids föräldrar jobbade också på varuhuset, pappa Bengt var alkoholiserad och jobbade på lagret, mamma Edith i charken. Hon kunde inte läsa och skriva. I charken jobbade också Rickard, som inte lyckats klippa av navelsträngen men var kär i Tina, som istället blev ihop med Carlos på lagret och lämnade serien för en sångkarriär.

Då blev Rickard kär i Ylva som varit prostituerad. De fick barn ihop. Carlos fru gjorde senare entré för att öppna restaurang i varuhuset tillsammans med sin man. Hon blev plötsligt kär i Kjell, som suttit i fängelse och var kompis med Conny. Han var också kompis med Daniel på musikavdelningen, som varit ihop med Ingrid och blev jätteledsen när hon gjorde slut för att hon träffat Conny. Connys son Martin var ihop med Karins dotter Sara. Saras pappa Rune blev senare ihop med Margareta, men då hade Karin redan dött i en olycka. Och Margareta hade gått och blivit snäll och omtänksam istället för trivsamt bitchig.

Ingen annan svensk serie har nått upp till Varuhusets höjder. Alla händelseförlopp var liksom redan utredda, efterföljarna har vandrat i väl upptrampade spår. Rederiet, Skilda världar, Nya tider, Vita lögner - jag bara skrattar åt dem. Vad det gäller dramatik på hög såpanivå finns inget som åttiotalets mastodont, härförare, slagskepp - Varuhuset. De enda som kunnat konkurrera är de så kallade mysserierna, där tempot är lägre och handlingen nästan realistisk. Som Skärgårdsdoktorn. Och Svenska hjärtan.

Men även i den kategorin vinner åttiotalet i längden - jag menar: Goda grannar! Iris café och Sten och Axel som tippade på hästar och drack kaffe dagarna i ända - när inte Axel stod i sin tobaksaffär som låg precis runt hörnet från caféet. I den serien hände absolut ingenting som skulle kunna kallas dramatiskt, om man inte räknar när Axel och Desirée, som jobbade på caféet, helt plötsligt och totalt utan förvarning förlovade sig - när ingen visste att de ens var ihop. Ett mästerverk.

Förmodligen är det ändå modet som gör det. Alla dessa frisyrer med ett ozonlager spray i, midjekorta kavajer och färgglada örhängen i plast. Och så då Margaretas glasögon med guldbågar.

Ingenting är sig likt i tv-soffan sedan hon försvann.

Länge leve Margareta Öhman!

Av Helena Malmström 25 feb 2004 12:55