ONE DÄJ- Lotten föll på mig.

bort sperma och ångestfyllda nätter ihopslingrade som om det gällde livet, ja, det gjorde det, gällde livet, ja, återtagit positionen som kvinna, vädrat sitt sköte, staplat feministiska kampord i garderoben utifall hennes existens skulle ifrågasättas av någon ny, även den med skägg och kuk?

Ja,

nej.



Så lotten föll på mig.


Ja.


Han fick bo hos mig.

Clownen,

Ronald McDonald,

återanpassade sig snabbt.

Sov på min soffa.

Snart skrev han poesi, igen.

Trummade takten på baken till varenda kvinna jag fick med mig hem, ja.

Fan.

Byter namn till Poesi.

Slutade aldrig med socker.

Nej.

Fan.

Jag gjorde ett försök, ett tappert, fyllde lägenheten med


honung,

druvor,

kinaäpplen,

juice,

clementiner,

bananer,


nej bananer funkar inte, nej, fan, säger den store med skägg, ja ni vet inte vem jag menar? Inte? Nej.

Skit samma för det stämde, ja.

Det funkade inte, nej.

En morgon vaknar jag och Poesi har följt sockerdoften, letat sig ut i trapphuset, ringt på ringklockan, grannen öppnar och Poesi känner lukten av socker, ja det stank från lägenheten bredvid, fan, han börjar veva vilt, försöker pressa sig vidare in, förbi, ostätaren, står i vägen, mest för att jävlas, ja, endast iklädd mina kalsonger får jag, tag på han, med han, in till mig igen.

Fan.

Grannen skvallrar, tjallar, ringer hyresvärden pratar vitt och brett i golfklubbens bar, horan hör, berättar för Direktören ringer Säpo, eller nej, jo, fan, kanske.

Man vet aldrig, kan inte vara säker, nej, han kan ha ringt Säpo, ja, fan.

Nu var goda råd dyra, ja, tiden knapp, han måste flyttas, omlokaliseras, ja, men han kan inte bo hos henne, nej, hon har inte pusslat ihop sin tillvaro, ännu, nej, måste vädra fittan, ja, där kunde han inte bo, nej, det var dessutom nästa ställe de skulle titta på, ja, nej där kunde han inte bo.

Fan.

Han får bo kvar.

Det får bära eller brista, ja, antagligen brista, ja, men sånt är livet, säger fatalisten, rycker på axlarna och sparkar en liten sten över Vasagatan, skyndar vidare, hela tiden i flow med tillvaron, rycker på axlarna, skyndar vidare, ja, sparkar stenen, rycker på axlarna, skyndar vidare i texten.





ONE DAY,

ONEDAY,

ONE DAY,

ONE DAY,





gastar högtalarna står direkt på golvet på varsin trave böcker, alltså inte på golvet, nej, utan på en, två, travar böcker, vilka minns jag inte, nej, men jag tänkte inte läsa de på ett tag, nej.







ONE DAY,

ONE DAY,







En dag, kommer jag hem, och Poesi är borta.







HI ISS NÅWERE TO BI FAUND, NO.








Jag ringer runt, för att höra







WER HI IS ATT.







Men ingen vet, nej.

Fan.

Prova med Supreme, Mårten och Terrorist Tommy.







DÄJ AR DA VONS

GETTING HIM DRUNK

ÄND

SKROING WIDD HISS HÄDD

ÅL DA TAJM.



FUCKING Ö RAOND



ÅL DA TAJM.











Nej, fan, så är det ju inte, nej, men de vet inte.



Eller Kenta och Lövet.



Ja, men, nej, de vet inte, de heller, nej.



Fan.










Jag hittar ett kort, en polaroid.

En massa fånar i dykardräckter, med cyklop och harpuner




ÄND




SMÄCK DOWN IN DA MITTEL

WAS Poesi

WIDD ÄLIGEJTORBOOTS

ÄND

A VERSACHI SUIT

ÅN,



skriker högtalarna, står på, ja ni vet?


De vill ha pengar, flera tusen, på tok för mycket för mig, i parken, om en kvart.

Fan.

Jag,

hinner aldrig,

tömmer kaffeburken med de gångna månadernas växel, när jag köpt,

tolvor,

KallesCrock,

bananer,

Betapred,

Alvedon,

kaffe,

Brämhultsjuice,

och åter tolvor,

ja, fan vad rik han blir, polaren och hans familj, som äger Skivbörsen, ja, men det kan han ha, ja, bättre det, än Betapredd och läkemedelsindustrin, ja, fan, jag är tacksam, ja, men fan vad dyrt det är, ja, fan, vad ska en liten kille i för stora brallor göra, de ligger bakom disk, går inte att snatta, nej, jag måste ta de, annars dör jag, fan.

Småmynten, tömmer jag, bär han, i en påse av plast, vit och grön, mest vit, genom centrum, i sina stora brallor, till Vasaparken, för lite, ja, men det kommer inte svinen märka de kan inte räkna längre än till flera, ja,

en,

två,

tre,

flera,

flera,

flera,

fan.

Där, under det gröna lövverket med Centralstationen, gul, femtio, kanske till och med sjuttio meter mer till vänster än förut, ja, i bakgrunden, möter han, räcker, grodmännen, toalettdykarna, kassen, av plast, vit och grön mest vit, ja och de släpper poesi fri.

Lycklig, rusar poesi naken genom centrum med sitt stora organ vilt svingandes mellan låren.



SMACK,

SMACK!




Låter det när det träffar benens insidor, ja, hem till mig.

Engelbrecktsgatan, mitt emot Rudbecksparken.

Ställer sig i duschen, gråter, tvättar sig i dagar, veckor, mumlar han om att Direktören tvingat honom att göra hemska saker,

sjungit på afterskipartys,

turnerat som gästbartender,

doppat kuken i drinkar,

druckit lakrisshots,

alkoläsk,

argumenterat,

sagt, hävdat, fåniga saker, ja, så som att allt som är naturligt, är bra och det som är onaturligt är, dåligt, tvärtom, ja, kvinnor har alltid haft lägre status, ja och



BOJJS WILL BI BOJJS,



fan,

han hade tvingats håna Horace och alla andra kulturarbetare, vilket vackert ord, utbrister han spontant, där han står i duschen, slutar gråta, kulturarbetare, det innehåller sådan spänning som om de separata delarna när som helst kommer bryta sig loss, som om ordet kollapsar, från varandra, ja, spänning, jag fattar inte vad han menar, nej, men jag har å andra sidan inte ätit frukost ännu, gått och lagt mig, nej men ni kanske förstår? Någon av er? Ja, jag låter det stå kvar, ja, de tvingade honom hojta

fitta,

fitta,

fitta,

fjolla,

fjolla,

det är inte naturligt,

det är inte naturligt,

normalt,

nej,

hora,

hora,

ja,

hylla det ytliga,

håna det uttrycksfulla,

kärleken,

äta ost,

lära sig stava till annorak.

Äta död gris instoppad i sig själv, adlad, döpt, till prins.


Jag ska snart återigen återgå till att umgås med han dagligen, ja, och vill inte höra vad de gjort med han, nej.

Jag sätter mig, väntar i,

den lilla gröna fåtöljen,

rutig, som på sjuttiotalet, rund som ägget, men inte lika dyr och exklusiv, nej, då kommer de skuttandes, in från en annan novell, DOKTORN LEVERERAR, ja, mindre, finska, men fortfarande apor, dvärgchimpanser, med putande läppar och lånade babianärsel placerar de ut flera små gröna fåtöljer runt omkring mig, i tron att jag är ett geni, ja, eller åtminstånne begåvad, mer än vanligt, ja, det händer, ibland får jag skriva autografer och pussas på händerna till någons förvirrade fans, ja, jag minns inte vems eller vart jag är på väg, nej, texten skenar, bäst jag sätter punkt och lägger ner pennan innan det går åt helvete, ja det gör det, tillslut, går det åt helvete, ja, eller himlen, kan man hoppas, ja, sjunde, fan.

Jag,

lägger ner pennan, lyfter min mugg.

Hon,

lägger ner pappret, har läst klart, lyfter sitt te, i ett glas, dricker.

Jag ställer ner min kaffe, i mugg, på bordet, inne på Kallepåspången, i centrum av stentuffa Västerås.

Nå? säger jag inte, nej, men jag undrar det med min frågande uppsyn.

Hon,

kan läsa mellan raderna, ja, förstår.

- Vadå? Känner du de?

Jag lyfter min mugg, dricker, mitt kaffe, ler, inte, nej.

Hon fiplar fram en cigarett, får fart, liv, på den, suger, tar livet av sig, lägger benen i kors, ler, upprepar sin fråga.

- Vadå? Känner du de?

Va? Vilka?

- Supreme, Mårten, Tommy, Looptroop?

Hon suger på cigaretten, tar livet av sig, putar med läpparna, ler.

Jag motstår frestelsen, ställer ner min mugg, en grön, mitt kaffe, ja, svarar ärligt.

Nej, inte mer än att de dyker upp på BilloBob ibland, ganska ofta, ja, och det var KrizzOne som lärte Mårten skriva loskor, ja, men nej.

Hon suger, på cigaretten, igen, fimpar, tar död på den, lämnar den, död, i koppen, askoppen mitt på bordet inne på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås.

Hon läser vidare, jag dricker, mitt kaffe, i mugg, en grön.

- TerroristTommy?

Ja?

- Han heter ju Cosmic?

Ja.

- Ja?

Vadå?

- TerroristTommy?

Han kallas det.

- Kallas det?

Ja.

- Av vilka?

Folk.

- Folk?

Ja.

- Vilka?

Vilka? Inte fan vet jag, folk, du vet? Folk.

- Varför det?

Inte fan vet jag.

- Vet du inte?

Ja va fan han är väl lugnast, snällast av de, så folk kallar honom det. TerroristTommy, för han är snällast, ja, inte fan vet jag.

- Snällast?

Ja, snällast, men han är ju fortfarande från Västerås, stentuffa Västerås.

Så här är det, vi i Västerås är ju egentligen fredliga peacelovers, ett gäng rumpskakare fulla av kärlek, ja, men ställer du TerroristTommy, som är snällast mot någon, ja, vem som helst av stockholmspajsarna, så kissar de på sig, ja, lätt att de gör och han är ändå snällast av de.

- Snällare än Mårten?

Ja fan Mårten är elak.

- Är han?

Ja skitelak, men han har stor kuk.

- Stor kuk?

Ja, skitstor.

- Skitstor? Hur vet du det?

Det hade hon sagt, en annan hade sagt det, skitstor.

- Hon? Vadå? Har hon och Mårten?

Tydligen, hon påstår det, jag tror inte Mårten skulle protestera, säga nej, fan, skitstor.

- Jaha, där ser man.

Vi är peacelovers men jämfört med de andra,

Örebro,

Etuma,

Stockholm,

så är vi ett gäng ruffnecks,

ja,

fan,

så är det,

ja,

fan.

De skulle kissa på sig.

Så är det.

Av T.L Stjerna 13 feb 2004 14:10