Vad ska han tro?

Han är från en annan världsdel och hade inte en aning om vilken religiös övertygelse vi här i den sk civiliserade världen tyr oss till. Han vill höra om grunderna i den tro vi kallar kristen. Frågar:

- "Vad tror ni på?"

- "På Gud Fader, som bor i himlen."


Jaha, det låter rimligt. Han bor däruppe, jaså.

- "Och på Jesus Kristus, hans son."

Ah, han har en son, ja, det förstår man eftersom han kallas fader.

- "Gud Kristus?"

- "Bara Gud Fader. Och den Helige Ande."

- "Hans Fru?"

- "Nej, Den Helige Ande."

- "Vad är det, en fågel eller ett djur av något slag?"

- "Nej. Det vet vi inte. Den bara finns."

Det här är något jag inte förstår, men ok. De tror på någotslags andeväsen också.

- "Vår Herre, Gud alltså, sände ner sin enfödde son att predika, berätta, om sig och sin pappa för oss."

- "Jaså, var är han nu?"

- "Nja, ähum, han dog, man spikade fast honom på ett kors. Där dog han såsmåningom."

- "Så elakt. Nå, människor är ju inte värst snälla. Det var synnerligen oartigt mot en gäst."

- "Ja, tyvärr, men han flög tillbaks ditopp till himlen."

- "Kunde han flyga fastän han var död?"

- "Ja, han var Guds son, och Gud väckte upp honom. Gud kan allt. Nu sitter han på sin pappas högra sida och dömer levande och döda."

- "Ah, han jobbar som sidodomare. Jaha. Men döda kan väl inte göra brottsliga saker? Skulle i alla fall inte vilja byta. Låter inte värst kul att jobba med farsan."


Så förevisas centrum för utövandet av tron, kyrkan. Ah, den var fin, högt till tak med massor av utrymme. Här sjunger de också, alla människor som kommit dit, och musik hörs så det dånar i öronen. Där framme står en man men en fin filt över axlarna och pratar och sjunger allt emellanåt. Nu vinkar han och vill att vi ska komma fram. Alla går dit, han ser ut att vilja bjuda på något att äta och dricka. Han har en bägare i handen. Människor böjer knä vid skranket i tur och ordning. Kanske det blir för trångt med bord och stolar, här ska det visst gå undan. Han borde ha hjälp, så många som vill äta och dricka.

- "Tagen och äten." säger mannen i filten. "Detta är min lekamen."

Vad, ska vi äta männska, är de kannibaler? Bästa att hålla god min. Något torrt är det i alla fall. Alla får en bit och ser ut som om det fastnat i gommen.

- "Dricken härav alla."

Nu får vi skölja ner det torra, det behövs.

- "Detta är mitt blod"

Uäk.

- "Tack. Men jag ska nog inte ha något, det räcker bra med denhär hm, lekamenbiten."

Han förundrade sig. Hur kunde det komma sig att de fått en sån märklig tro? Den hade så lite med det dagliga livet att göra. Det som är grundförutsättningen för mänskans existens, djur och natur, högaktning för varandra och allt levande.

Tillbaka hemma i sitt land kröp som vanligt en skorpion fram där han låg på sin sovbädd. Han väntade tills den kommit tillräckligt nära, tog sitt specialverktyg, en y-formad trästicka, och höll fast den medan han klippte av giftgadden och somnade från alla förvirrande tankar. När han vaknade trodde han att han drömt alltihop. Då såg han presenten, ett kors, symbolen för tron han fått ta del av och kände sig med ens märkligt skyldig.

Av Solveig Sjöskog 07 jan 2004 14:22