Sundvall har gjort det

Kjell Sundvall är tillbaks i lappmarkerna och en del av känslan från Jägarna känns igen även om mycket i filmen utspelas på en flygbas. Huvudpersonen, Lasse, som spelas av Shanti Roney, är ansvarig programmerare vid flygbasen i Vidsel i Norrbotten. Han arbetar med ett topphemligt försvarssystem till JAS Gripen. Den eftertraktade mjukvaran är hårdvaluta i det internationella maktspelet och måste skyddas, men främmande agenter visar sig vilja gå långt för att komma åt försvarssystemet. De hotar att kidnappa Lasses familj. Han tvingas välja mellan att bli spion och förråda sitt land, eller förbli lojal och offra sin familj.

Nu förstår väl varenda en att i en svensk film offrar man inte sin familj. Den hårdkokte men av krigsärrade major Haglund, spelad av Stefan Sauk, gör det självklara valet åt den hårt pressade Lasse som ibland ser ut att vara nära sammanbrottet. Ibland kan man undra om han faktiskt valt bort sin familj eftersom han stundtals klantar sig betänkligt. Men trots sin evigt darrande framtoning är Shanti Roney den här gången lite mindre osnuten och gör faktiskt den intelligente hackern övertygande.

Major Haglund, är kallad till flygbasen för att, med sin militära specialstyrka, höja säkerheten vid en demonstration av Gripen för utländska intressenter. Stefan Sauk gör honom med den hårdhet och självmedvetenhet som filmen kräver. Hans svaga sidor, som frånvarande pappa, dammas dock av på ett alltför ytligt och övertydligt sätt när hans gravida dotter vänder honom ryggen.

Lasses fru Inger spelas av Maria Bonnevie och är faktiskt också väldigt övertygande. Jag säger faktiskt för hon har dessvärre belastats med en "prinsessan-Guldlock-styling" som definitivt inte är särskilt övertygande. Kanske har maskören haft den amerikanska marknaden i åtanke.

Det finns en spänning i luften från första sekund. Filmen inleds visserligen med en idyllisk picknick men stämningen förbyts ganska omgående och sedan fortsätter det i den stilen hela filmen igenom. Visst, är det action så är det, men kanske skulle filmen ha tjänat på ett litet lyckligt, eller i varje fall mindre svart parti ibland, för att öka kontrasterna och på så sätt öka spänningen. Men inte ens vid utlandsbesöket, när JAS Gripen ska visas upp, känner man av någon pompa och ståt. Det bara dallrar av ångest i luften. Man sitter konstant på nålar och reagerar till slut inte när det hoppar fram någon ur bakhåll.

Även om filmen har sin sensmoral, nämligen att det inte är lätt att balansera mellan karriär och familjeliv samt att det här med högteknologi är farliga grejer att pyssla med särskilt för lilla Sverige, så är det inte manuskriptet som gör filmen. Det är många kockar som varit med, däribland Stefan Sauk och Kjell Sundvall själv. Det gör att man får för sig att en del tillkommit under inspelningens gång, men det är inget som stör i form av plågsamma improvisationsförsök.

Bra foto och musik bidrar däremot till en stundtals mycket vacker film. Särskilt flygscenerna är värda sitt utrymme. Timingen i ljud och klipp, verkar Sundvall ha jobbat en hel del med för den är träffsäker och hjälper till att höja stämningen. Är man sedan road av biljakter tror jag säker att man får sitt behov tillgodosett i den häftiga scooterjaktscenen.

Foto: Hasse Saxinger

Av Gisela Zeime 16 dec 2003 19:02