Vem kan man lita på inom psykiatrin?

En flerbarnsmor med minderåriga barn söker mitt stöd. Hon berättar att hon för några år sedan kände ett motstånd att gå till jobbet och denna känsla blev så småningom orsaken till ett läkarbesök. Hon hade bestämt sig för att säga upp sig då hon inte kunde dra jämnt med en arbetskamrat men innan hon tog det steget sökte hon läkarhjälp. Läkaren bedömde att ett SSRI-preparat, Zoloft, skulle hjälpa kvinnan att reda ut sina problem.

Redan morgonen efter den första tabletten hade svårigheten att gå till jobbet förändrats. Istället upplevde hon då en fullt utvecklad ångest, något som hon aldrig känt förut. Tidigare hade det mera varit en slags olustkänsla. En förnyad kontakt med psykiatern gav lugnande besked:"Det är helt normalt. Fortsätt så kommer det att bli bättre."
Förbättringen inträdde ganska snabbt och snart var det dags att få ut preparaten igen. Allt förflöt utan större problem under ca två månader. Sedan bröt helvetet löst. Ångesten angrep henne plötsligt på ett rent fruktansvärt sätt och hon återvände till sin läkare.

Detta skulle bli ingången till ett fem år långt exprimenterande. Inte mindre än sju olika SSRI-preparat prövades och man hann även med att testa två olika bensodiazepiner. Till slut hamnade kvinnan hos en psykolog för att få avslappningsbehandling. Psykologen bidrog med de förlösande orden: "Vet du att man kan få ångest av den typ av mediciner som du använder"? Plötsligt trillade pusselbitarna på plats och kvinnan insåg spontant att hennes mångåriga psykiska besvär hade börjat först i samband med att hon ordinerades psykofarmaka.

En ny psykiater kopplades in för att hjälpa henne med avgiftningen! Fortfarande ett år efter tablettavgiftningen har kvinnan nu svåra besvär som undertecknad känner igen som abstinensbesvär. Jag har inte hjärta att berätta för henne att mina sömnproblem försvann efter ca 10 år, att ångesten avtog efter ungefär lika lång tid och att stresskänsligheten faktiskt fanns kvar ännu längre tid tillsammans med olika symtom från muskulaturen. Dessutom lider jag av vissheten om att kvinnans barn inte får all den hjälp och stöd som en normalt fungerande mor kan ge.

Jag upplever att denna kvinnas erfarenhet ganska väl speglar vad som händer inom psykiatrin. Om man en får psykisk åkomma så är det inte många inom kåren som har tid att gå till botten med problematiken. Istället menar man att patienten skall stoppa i sig psykofarmaka. Allehanda kombinationer testas. Skall detta sedan kombineras med tvång så tenderar situationen för många med psykiska besvär att bli outhärdlig.

Det finns ändå en strimma av hopp där en växande skara psykiatrer faktiskt börjar inse att det finns människor som inte tål preparaten och att preparaten faktisk kan skapa stora problem även i låga doser. Kvinnan har mött representanter för båda inriktningarna.

Frågorna jag ställer mig när kravet på tvångsvård lyfts fram är följande: Finns det en säkerställd tvångsvård som bygger på en långsiktigt uppföljning? Svaret på den frågan måste enligt min uppfattning bli, nej.

Det framkommer i debatten att missbruk är förödande om det samtidigt finns en personlighetsstörning. Jag tror säkert det är så och jag blir skrämd när jag hör att polisen på en mindre ort i Västsverige under en razzia arresterade 79 ungdomar för narkotikabrott. Är det bland dem som framtidens psykpatienter rekryteras. Men var går gränsen för missbruk? Är det ett missbruk om de narkotikaklassade drogerna är ordinerade av läkare? Eller är det då enbart positivt?

Ove Carlsson fd läkemedelsberoende i av läkare ordinerad dos. Fri sedan 16 år.

Av Ove Carlsson 14 okt 2003 11:42