Banan-Platon

Banan-Platon

Han plockade fram sina handskar som han sparat i botten på en gammal papplåda under sin samling av ölbrickor. Han hade då och då funderat på om han skulle göra sig av med dem. Han hade sett på nätet att i år hade den elfte september uppmärksammats i många länder. Inte bara det som hände för två år sedan i New York, även kuppen här i landet fast det var trettio år sedan. Inte minst straffriheten hade det skrivits mycket om. Han kände ett sting av oro. Men vad då, det spelar väl ingen roll, ett par en gång gula tunna skinnhandskar, vem bryr sig...

Lutar sig tillbaka, sluter ögonen och, dunk ke dunk, är på väg längs en räls. Hade han aldrig fått den där modelljärnvägen i julklapp av pappa så kanske allt hade varit annorlunda. Kanske. En hög med elprylar, ledningar och en lödkolv. Tänk helt plötsligt fick han hålla på med att göra sån´t hela dagarna som han sedan han var tolv gjort på kvällar och nätter. Skriken kunde han nästan eliminera genom att han byggt om en liten radio som tog in nästan hela världen. Men det var bara klassisk musik, mest opera som han lät tränga in i hans små lurar under huvan. Han levde i två världar då. Värre var det när han skulle sätta fast klämmorna i bröstvårtorna eller i ljumskarna. Ibland kunde han inte låta bli att jämföra med Ana, de var nyförlovade då. Men samtidigt skulle han aldrig tänka sig att släppa in henne i denna värld. Men han gjorde ju bara vad han skulle. Och inte kunde han kasta någon skuld på sin pappa och den där julklappen för länge sedan. Nej han fick nog skylla sig själv.

Det var när han bjöd hem sin chef, och visade hela anläggningen som det vände. Från vanlig polis till chilenska marinens tekniska avdelning. Polisjobbet var både enklare och svårare på sitt sätt. Enkelt för att det var i den lilla gruppen man bestämde hur man skulle operera. Och det gick snabbt när man tog in folk. Hoppade ur bilen, omringade dem, öppnade skåpdörren och tryckte in honom eller henne. Man behövde inte tänka så mycket. Det svåra var att argumentera med folk. Han ville hellre agera, hellre lyssna än att prata. Som med operan. Att bara ta in och inte bry sig, bara vara, göra sitt.

Nu när allt var annorlunda åkte han ofta på operaföreställningar. Nu var det inte bara musiken utan allt det andra som också fascinerade honom. Kläderna, dekoren, ljuset, och inte minst människornas sätt att röra sig, rytmen. Fantasi och verklighet, men annorlunda. Tidigare under sina luvaarior så hade det bara varit ryckiga och ibland nästan osynliga rörelser i de kroppar han hade framför sig. Ibland tvingade han sig att se någon annan än den som vred sig på den nakna järnsängen. Nu lyssnade han och såg på ett helt annat sätt.
Var det hans fantasi som gjorde att han stod ut? Han funderade mycket på det. Om det var den som gjorde honom till den något udda personen bland alla de andra.
Han minns första gången han kom ut i rastlokalen och hade glömt att dra av sig handskarna. Hur förvånade de andra blev över att han hade skaffat sig ett par gula. Alla andra hade ju sina tunna svarta skinnhandskar som de fick när de började. Det var då han fick heta Platon de platano, BananPlaton. Ingen visste varandras riktiga namn. Och ingen ville veta, det var en tyst överenskomelse. Därför blev de andra namnen viktiga. En identitet utan sanning. Och tvärtom.

Fast någon sanning låg det ändå i de påhittade namnen. Han kunde sitta helt tyst och iakta de andra när de skämtade. Till exempel att kalla någon för "kokt böna", en som inte höll ut alls utan bröt ihop bara genom att höra vad som pågick i rummet intill. När han inte skrattade med, det var då någon vände sig om och kallade honom för Platon. Och senare detta med tillägget banan. Precis som med de gula handskarna ville han på olika sätt markera att han inte var som de andra.

Det kanske är därför han sparat dem för att komma ihåg att han bara gjorde sitt jobb, han var inte en som hörde dit egentligen. Han lydde order helt enkelt. Till skillnad från när han jobbade som vanlig polis, då var det han själv som avgjorde vad situationen krävde. Det måste han lite stolt erkänna för sig själv.

Han drar handen över pannan upp på den grå snaggen och ännu en bild kommer för honom. En som han aldrig glömmer.
Det var i slutet, åttiåtta måste det ha varit, som han bestämde sig för att åtminstone en gång visa vem han var, att han var någon. När han direkt efteråt drog luvan av sig och mötte den där blicken. Som att se rakt in i en svetslåga. Hettan fick honom att smälta fast vid golvet. Han kom inte undan, kunde inte fly. En tennsoldat på väg att lösas upp. En blick han fortfarande är rädd för att möta. Trots alla år är han säker på att den inte har slocknat. Han vet att den skulle bränna honom om han kom för nära, att det inte finns något riktigt skydd. Även om han bara gjorde sitt jobb.

Av Thomaz Grahl 14 okt 2003 15:15