Anna Lindh - ett ljus på höstmorgonen

Det är tidig förmiddag och tidigt 90-tal. Klockan har just passerat nio. Nere vid Vintertullstorget på Södermalm har många barn just lämnats på något av de många dagisen. Föräldrar pustar ut med en tidning på 54:ans startstation som finns allra längst ned på Katarina Bangata, just där Vintertullstorget börjar.

Äntligen lugn. Äntligen ro. Underbar tystnad. Bussmotorn har inte satt igång. Vuxna med lättnad i ansiktet kliver på med något nästan tacksamt i blicken. Blickarna säger: I´m still alive! Dagens höjdpunkt. Äntligen en stund för sig själv.

Tidningsprassel och lättnadens suckar. Dagens första hjältebragd är gjord. Barnen hann lämnas innan den magiska klockan nio-gränsen då den obligatoriska samlingen börjar och ajabaja den som inte kommer innan dess. Då får man sitta i dagishallen med sitt barn och vänta tills samlingen är klar.

Längre fram i bussen sitter Anna Lindh, före detta SSU-ledare. Hennes blonda hår skimrar i det höstgrå morgonljuset. Hon har en portfölj och tar fram en tidning och börjar läsa. Hon har utstrålning och signalerar styrka.

Jag tänker att där borta sitter en politiker och att Sverige är underbart. Vi sitter på samma buss - som jämlikar. Hon har lämnat sina barn och jag har lämnat mina. Vi är som varandra fast finns på olika håll i samhället. Skillnaden är att jag går på lärarhögskolan och ska till Marieberg och hon är politiker och ska till regeringsområdet nere i centrala stan.

Bara att hon satt där som alla oss andra och pustade ut fick mig att känna att politiker inte är som absurda påhittade figurer som bara finns på tv - utan högst mänskliga personen som också lämnar sina barn på kommunala dagis och åker helt vanliga bussar. Lever mitt i livet.

Då kände jag mig stolt över den svenska öppenheten. Kanske naiv, men så skön att njuta av.

Aftonbladets krönikör Åsa Mattson har kallat henne "ljuset bland de mörka maktkostymerna". Men hennes lyskraft fanns där redan innan hon blev utrikesminister och fick topppolitiska uppdrag i världsklass. Hon skimrar ju där framme i bussen.

Hon satt där och var ett ljus för oss andra. Öppenhetens ljus. Hon var tillgänglig. Öppen, vanlig men oerhört komptent på samma gång.

Anna Lindh kommer aldrig mer att kunna dra lättnadens suck över att ha klarat av vardagsbestyren. Jag känner en stor sorg för det faktum som drabbat hennes barn.

Jag beundrar hennes mod att ha varit både vanlig och politiker på den stora världsarenan på en och samma gång. Tack Anna för ditt mod och din styrka att våga leva mitt i livet!

Ditt ljus kommer fattas oss.
Det blir väldigt mörkt bland maktkostymerna nu.

Av Helen C Ohlsson 11 sep 2003 16:12