Pedofilens dotter: Breven till pappa

Så har jag ännu inte avslutat min inre dialog med dig.
Du har ju trots allt funnits i samma stad.

Alla varför? Och Hur kunde du bara...
Frågor som nästan jagat upp mig ur sängen och ut i natten för att ställa dig till svars:
En gång för alla!
Lyckligtvis har jag alltid kommit till besinning i vetskap om det omöjliga i företaget.
Du skulle aldrig svara på den slags frågor jag haft att ställa utom med nya lögner och dina lögner har jag hört till leda. Din feghet och dina ynkliga undanflyckter brukade bara inge mig äckel:
En känsla som jag skämdes över att visa dig.

Jag kände mig smutsig, som om mitt äckel på något sätt drog ner mig till din nivå.
Jag gav dig ju 20 år av mitt liv, mitt och familjens, i hopp om att en dag få höra bara det enda lilla ordet förlåt! Eller "jag är ledsen över allt jag ställt till med".

De orden kunde aldrig komma, för du var inte ens medveten om att det fanns någonting att be om ursäkt för.
En pedofil tror alltid att barnen tycker om hans sexualiet.
Visst talade du ofta om hur ledsen du var, men då handlade det om alla dina år i fängelset och hur illa livet farit fram med dig.
Dig var det verkligen mycket, mycket synd om.

Så mina frågor avtog med åren i takt med mina ambitioner att se på dig som en vanlig, hygglig pappa och morfar.
Du anade aldrig hur oerhört gärna jag velat ha en "vanlig" pappa.

När jag stod vid din kista i dag slog det mig att den såg så liten ut.
Hur kunde du få plats där inne?

Jag har alltid sett på dig som en stor, väldig man!
Var det bara jag som såg dig på det viset? Men visst var du väl ganska storväxt, också i andras ögon?
Jag vet inte längre hur objektivt jag har kunnat se dig.
Kan man någonsin se på någon man står nära med helt oförvillad blick? Jag tror inte det.

Din änka passerade mig på väg ut ur kyrkan och utan en min av igenkännande trots alla års krystad "familjegemenskap" vi tvingat på henne, du och jag! Hon är fri nu och det sista hon önskar är att sluta mig till sitt bröst.
Hon hatar mig intensivt med en energi jag aldrig slulle orka uppbåda för att hata henne tillbaka. Så är jag ju det enda barnet som trotsat hennes "förbud" och träffat dig trots hon avkrävt dig ett löfte att aldrig kontakta dina barn.
Det höll du ju på sätt och vis.
Det var jag som kontaktade dig.

Men nu när du inte finns till mera har hon ingen möjlighet att göra mig varken ledsen eller arg men jag skulle vilja veta vad hon tänker göra med din kropp?

Blir det en prydlig familjegrav för familjegraven uppe i Dalarna är nog inte att tänka på i ditt fall eller tänker hon sprida din aska för vinden? Det skulle onekligen vara ett smart drag om hon vill hindra oss barn att besöka graven. Om nu någon emot all förmodan skulle drabbas av en sådan lust?
Idag är inte läge att finna ut.
Jag får tillfälle till det sedan.

Den kvinnliga prästen som sett mig smyga in i kyrkan och sätta mig på den sista bänken anar ett familjedrama och närmar sig tveksamt, där jag dröjer mig kvar i väntan på att de få inbjudna gästerna ska trappa av.
När jag ensam går fram emot kistan lägger hon en arm på min axel, och jag ser hur hon söker efter de rätta orden i vad hon måste tro är min djupa sorg.

Innan jag hinner samla mig står plötsligt R vid min sida.
I själva verket har han varit där hela tiden, men taktfullt lämnat mig i fred. Nu tror han jag behöver undsättas.
Ja, för dig pappa är hans syn på kyrkan och prästerskapet ingen hemlighet, men den unga prästen tar ett förvirrat steg bakåt när R mycket lungt men övertydligt säger:
"Jag hoppas verkligen att gubben brinner i helvetet!"

Innan prästen återfått talförmågan har R föst mig mot utgången. Förlåt honom de orden, pappa, men eftersom du vet att R inte ens tror på något helvete så skulle du nog skrattat om du hört honom!
Du hade i alla fall förstått. Många känslor har jag kämpat med för dig:
Hat är inte en av dem!

Jag sitter här i min trädgård och det är en sådan underbar försommarkväll som vi bara har i Norden. Jag sitter och skriver och undrar hur dina sista dagar var?
Fick du en smärtsam död?
En ångestfull?
Det får jag säkert aldrig veta. Med de ambivalenta känslor jag har för dig just nu så är det kanske lika bra.
Hur skulle jag veta vad jag skulle föredra?

Framför allt vill jag inte veta någonting om dig ,absolut ingenting, som skulle kunna väcka känslor av medlidande hos mig.
Jag har slutat upp med att trötta ut mig under alla de år du fått mig att tycka synd om dig.
Numera sparar jag mitt medlidande åt lillasyster, som nästan inte överlevde din "faderskärlek", och de andra av dina offer.

Skulle jag å andra sidan känna tillfredsställelse över att höra om din plåga och ångest skulle jag få skuldkänslor över min uselhet. Du var värdsbäst på att ge din omgivning konstanta skuldkänslor så jag orkar inte med flera.
Inte nu.
Senare.
I morgon.
Då ska jag ta itu med livet, och försöka spåra min lillasyster via folkbokföringen. Hon berättade en gång hur gärna hon ville kissa på din grav, och det verkar vara en rimlig begäran. Om hon nu fortfarande är i livet, vill säga.

Jag vill bara sitta här och se solen gå ner med katten som spinner i mitt knä och försöka förstå det oerhörda med döden.
Det helt ofattbara.
Du finns inte mera till. Vår långa, plågsamma relation är äntligen över och mina bittra men tysta monologer i gryningen kan äntligen upphöra. Jag vet inte längre vad jag väntade mig av dig och försöker vänja mig vid tanken på att det inte längre spelar den ringaste roll. Jag måste avskriva alla anspråk på dig nu, pappa!

Jag ska prata litet med barnen, som sitter så bleka och allvarsamma där inne och väntar på mig. De oroar sig för mig, men det behöver de inte göra. Jag ska tala om det för dem och sedan ska jag sova
Långt över gryningen.....
Godnatt pappa.

Alltid din Sunny

Av Sunny Börjesson 20 aug 2003 11:49