Brev till er som våldtog mig

"Jag vill skriva och försöka få er att förstå hur illa ni har gjort mig och alla i min närhet. Jag har visserligen inga förhoppningar om att ni ska förstå. För om ni skulle förstå så skulle ni aldrig ha gjort det ni gjorde mot mig. Men jag undrar hur ni kan tro att det ni gjorde inte var något fel.

Ni har själva sagt i efterhand att ni trodde att jag var drogpåverkad och knappt vid medvetande när ni hade sex med mig. Hur kan ni då tro att jag ville? Speciellt du J, för jag kommer ihåg att jag sa att du skulle sluta men det gjorde du inte. Du gjorde mig inte bara psykiskt illa utan även fysiskt, men det gjorde ni alla men du mer. Efter det du gjorde hade jag rivmärken, var svullen och väldigt öm på höften. Brukar tjejer ha det när de har haft sex med dig? Eftersom du var tvungen att ta i så mycket så måste väl du ha förstått att jag inte ville. Du verkade ju inte förstå så mycket som att jag sa att du skulle sluta.

Hur skulle ni känna om någon gjorde så här mot era mammor, systrar eller flickvänner? Den där natten som ni kanske knappt minns förstörde så mycket i mitt liv som jag kanske aldrig får tillbaka. Det är konstigt att en natt i ens förhoppningsvis långa liv kan förstöra så mycket. Om det inte vore för R så kanske inte mitt liv hade blivit så mycket längre än tills efter den natten. Jag mådde så dåligt när jag skulle åka hem på förmiddagen efter den där natten att jag tänkte ta mitt liv. Jag vet inte vart jag ska börja med att berätta hur illa ni gjort mig. Du M gjorde allt mycket värre den där morgonen när du och jag gick till tunnelbanan. Jag tror att du inom dig kände att du hade gjort något fel. För du var så äckligt trevlig mot mig och verkade nervös och rädd för något. Jag tror att du var rädd för att jag skulle anmäla er, vilket jag också gjorde. Jag hoppas att ni får ett straff, om inte genom min anmälan så på något annat sätt i livet.

Det är svårt att få ner allt jag känner på papper. Det känns som om jag skulle kunna skriva en hel bok om alla mina känslor runt det som ni har gjort mig. Inte nog med det som ni gjorde mot mig så fick jag gå igenom jättejobbiga läkarundersökningar på grund av det här. Den dagen när jag polisanmälde detta var den längsta i hela mitt liv. Jag mådde så dåligt den dagen, det gör jag visserligen än idag, men den dagen var verkligen hemsk. I flera timmar fick jag gå igenom det som hänt den natten om och om igen. Först på Mariapol, sen sjukhuset och sen hos polisen. Även flera gånger efteråt hos polis och advokater. Vet ni hur det känns att sitta och berätta sånt här för folk du aldrig har träffat förut, helst i detalj också. Det är så oerhört kränkande.

Ni har gjort så att jag blivit rädd för en massa saker. Jag tycker att saker som man inte ens tänkte på förut är obehagligt. I början kunde jag inte gå utan för min dörr om jag inte hade någon med mig, helst skulle det vara flera än en person. Jag vågar inte längre gå själv från tunnelbanan utan min pojkvän måste alltid komma och möta mig. Jag tycker att det är jättejobbigt att vara själv hemma när det är mörkt. Jag tycker att det är jobbigt att träffa nya människor. Jag skulle kunna hålla på och lista upp saker i evigheter om hur ni har förstört mitt liv men jag orkar inte.

Jag blir så arg på att ni har förstört så mycket i mitt liv medan ni lever på som vanligt med era liv. Ni har tagit nästan all min trygghet ifrån mig för att ni ville ha sex. Kunde ni inte få sex från någon som ville?

Inte nog med att ni har gjort så att jag mår så dåligt. Ni har även gjort min familj och vänner illa. Kan ni tänka er hur det känns för dem att se och höra mig vara så ledsen att jag bara gråter och skriker? Och det finns ingenting i den här världen som kan göra det bättre. Men värst är det nog när de bara kan se hur dåligt jag mår utan att jag säger något och de inte vet vad de ska göra."


Det här brevet blev aldrig klart och det kommer det inte att bli heller. Men det var bra att jag skrev det även om det var jätte jobbigt. Det var så skönt att skriva ner alla de känslor man hade och har. Idag mår jag inte lika dåligt som jag gjorde när jag skrev det här brevet men jag mår fortfarande väldigt dåligt. Det har nu gått nästan ett och ett halvt år sen våldtäkten och jag är sjukskriven igen. Man undrar när det här ska ta slut, man vill ju bara må bra igen.

Jag blir så arg när jag tänker på att de här killarna inte fick något straff. För som i de flesta våldtäktsfall så var det ju brist på bevis. Men hur ofta finns det en massa bevis eller vittnen när det gäller våldtäkter. Sen väntade ju polisen i ett halvår på att utreda min våldtäkt så om det fanns några bevis så var väl de borta då. Jag är ledsen att jag åkte hem och duschade bort de bevis som eventuellt kunde ha funnits på min kropp, men hur många tjejer gör inte det efter en våldtäkt? Själv tycker jag att det fanns en del saker i killarnas förhör som man kunde ha gått vidare på men det tyckte tydligen inte polisen. Men i för sig så sa ju den ena polisen att de här killarna var väldigt trevliga, vilken otur att man blev våldtagen av
trevliga killar. Jag är också trevlig men polisen hjälpte inte mig mer för det. Efter ett sånt bemötande som jag fick av polisen så tappar man allt förtroende för dem. Så det är inte konstigt att tjejer inte vill polisanmäla våldtäkter. Jag vet att det är så här i många våldtäktsfall och då kan man ju undra hur många våldtäktsmän som går fria. Undra hur många av de män som man möter på gatorna varje dag har gjort sig skyldiga till våldtäkt? Som de killarna som våldtog mig, de är nu idrottslärare. Tänk om de är lärare åt dina barn. När man tänker så här så är det ju helt sjukt. Det finns ju säkert våldtäktsmän inom alla yrken. Jag vill i alla fall inte att någon våldtäktsman ska jobba med mina framtida barn. Nu är ju inte alla män våldtäktsmän, men hur ska jag veta vilka som är det? Eftersom de här killarna inte blir dömda finns de inte med i något register. Så kan ju de jobba med vad
som helst, var som helst.


Texten publicerades i förkortad version i Aftonbladet 14/8.

Av Elina Johansson 20 aug 2003 16:39