Pernilla fick mig att kräkas framför småstjärnorna

Har ni också varit med om att det finns något ni levt hela era liv utan att tänka på och så plötsligt när ni väl upptäckt det så ser ni det överallt hela tiden?

Det har jag. När man lämnar och hämtar sina barn på dagis träffar man ju även andra barn. Ofta försöker man säga något käckt och trevligt till dem lite i förbifarten utöver "hej". Plötsligt lade jag märke till att jag nästan alltid kommenterade flickors utseende "Vilken fin klänning!" för att i mycket större utsträckning kommentera det pojkarna gjorde "Oj vad du hoppar högt". Jag började lyssna på andra föräldrar och såg samma mönster så tydligt och genomgående att det inte kan vara en slump.

Däremot fungerar det inte riktigt så när man är en längre stund med barnen, då handlar det i större utsträckning om vad alla gör. Men den där korta koncentrerade stunden säger nog en hel del till barnen om vad det är som räknas hos dem.

Jag har förstås börjat göra tvärtom bara för att vara en motvikt till de andra 95 procent av föräldrarna. Kanske borde man inte uppmuntra utseendefixering alls, men pojkarna lyser ofta upp som små solar när man ser att de har klippt sig eller säger att deras nya gummistövlar är fina.

Nu hör jag dagligen hur flickors får kommentarer om sitt utseende och pojkar om sina göranden. Jag kan inte fatta att jag inte märkt det tidigare. Jag undrar om jag håller på att bli knäpp.

Så när jag sitter framför "småstjärnorna" tillsammans med mina barn och ser Pernilla Wahlgren intervjua en femårig tjej och inleda med att kommentera hennes fina skor så försöker jag stilla mig. Det kan faktiskt vara ett utmärkt sätt att få kontakt med ett litet barn att prata om något som är deras. Pernilla frågar nästa kille om hans hobbies han spelar fotboll och piano, hon frågar nästa kille om hur han leker Camp Molloy och hon frågar tjejtrion om de är bästisar. Men jag hör nog väldigt selektivt och snedvrider det hela.

Men sedan kommer det värsta, jag kan inte blunda längre. Tre jätteduktiga tjejer har dansat och mimat sig igenom en låt. De har gjort det jättebra, haft var sitt "solo" och den synkroniserade dansen har funkat perfekt. Lysande av förhoppningsfull förväntan efter sin mycket lyckade prestation går de mot domarna. Då kommer Pernilla skuttande
"Åh Guud vilka coola kläder ni har, jag blir riktigt avundsjuk", kläcker hon ur sig. Och jag känner för att kräkas. Här har tjejerna gjort något, de har övat och övat och slutligen framträtt och så kommer hon och tjatar om vad de har på sig. Det är bara så himla taskigt!

Och jag undrar om Pernilla själv skulle vilja ha den typen av recensioner; "Pernilla hade fina kläder och de andra i musikalen sjöng bra", "Domarna i småstjärnorna är roliga och bjuder på sig själva, men Pernilla W har lite för mycket jeansstuk på sina kläder för att vara riktigt lyckad".

Så snälla Pernilla, du är ju en duktig yrkeskvinna som vet att det är roligt att prestera bra och få kvitto på det. Din prestation som programledare i småstjärnorna skulle bli mycket bättre om du tänkte igenom ditt sätt att prata till flickor och pojkar. Massor av barn sitter liksom mina framför tv:n och det du säger skickar tydliga signaler till dem om vad som räknas. Det du väljer att säga har betydelse – tänk efter!

Av Anna Linusson 15 aug 2003 15:41