Den sista Fredagen

Hon hade för längesedan, redan de första veckorna upphört att vara en naken brutta, nej, nu var hon skuggor, negativa former, mellanrum och överskärningar, ja. Han tar loss pappret ur armhålan, håller det i sin högra hand, hoppar ner för trapporna från avsatts till avsatts, landar med en duns. Det är inte klokt, det vet han, men kan inte låta bli, 27 trappsteg i ett hopp, fan, visserligen små men ändå 27 stycken, kanske fler. Fan, det var ju livsfarligt, ja, fan. Vad tufft? Tycker ni inte? Va? Fan, skit samma han gör det ändå. För då känns inte alltihopa så tomt och meningslöst, på något sätt. Nej.

Det snöar, han stoppar in pappret innanför duffeln, bär de hemliga dokumenten nära hjärtat, öppnar dörren, kliver ut i stormen. Han drar i kragen, stänger åt runt halsen, fäller upp kapuschongen, så inte vinden ska nå dokumenten, blåsa bort streckan, sudda ut meddelandet, Duffeln är impregnerad och skyddar honom bra, men sneakersarna är snart genomsura, ena strumpan har åkt ner under foten, fan, hur ska det här gå, Fascisterna var på frammarsch, det kände han, vädrade i luften, ja, de fick under inga omständigheter sätta klorna i de där dokumenten, nej, han skyndar över Cityringen precis intill Kvinnohuset och lämnar Djäkneberget och konstskolan bakom sig på andra sidan. Vinden sliter och rycker i tyget Han halkar och snavar i slasken gång på gång, men behåller balansen, håller sig på benen. Långt borta hör han det mekaniska knastret från en ensam kulspruta som kämpar i ett nygrävt värn mot de framryckande svarta pansarvagnarna. Han skyndar, frysande, över klippans parkering och svänger runt hörnet in på gatan mellan VLT-huset och ingången till Klippanskrogar.

En dubbeldäckare, ni vet en sådan som har två vingpar, det ena över det andra, två vingar på bägge sidor, lågsniffar över honom, efter jagar en svartmålad Tie-fighter, med facisternas nationsbeteckningar, den sprayar dubbeldäckaren med kulor. Hjälten i dubbeldäckaren rollar för att undgå kulorna, men de träffar. Rykande, skrikande, kränger han först åt vänster sen åt höger och rammar vrålande, brinnande rakt in i Fryxelskaskolan uppe på den lilla höjden på andra sidan Cityringen, bara ett stenkast, över Oxbacken, från konstskolan, ja, fan.

Han kan inte längre höra knastret från kulsprutan, bara dånet från stormen, han gör ett korstecken över bröstet, smeker bort en snöflinga från nästippen, han är inte religös, nej, men han sörjer sina stupade vapenbröder och skyndar vidare, dessutom gör man så på film, korstecken, ja, så även han. Ja. Han hinner in på Kalle på spången precis innan bomberna börjar regna.

Han finner ett ledigt bord, intill ett fönster, kränger av sig duffeln, rullar ihop pappren lite hårdare och placerar de under vänster arm igen, lämnar duffeln på stolen för att tala om att det var hans bord nu, att det var upptaget, paxat, ja, sen går han runt pelaren i mitten och ber om en te. Han får en i ett glas, det ser rätt snyggt ut, mörkbrunt te, nästan rött i ett stort glas, ja, men det känns lite fånigt, ytligt om han bett om det.

Han skjuter inte ihjäl personalen, nej, utan upp dokumentrullen i armhålan och tar det stora glaset mellan båda händerna. Han går bort till sitt lilla bord vid fönstret, sätter sig, efter att han först placerat glaset på bordet, flyttat på askkoppen, tagit ur rullen ur armhålan och lagt den på stolen bredvid den han tänkte sitta på, den med ryggen mot hörnet och med full uppsikt över ytterdörren. Man vet ju aldrig. Fascisterna kanske var honom på spåren ikväll. Ja, man vet aldrig.

Han sätter sig, dricker sitt te, utanför faller bomberna, folk dör i tusental, han placerar noggrant en röd penna, blyerts, bakom ena örat, det vänstra, fullt synligt från dörren och fingrar nervöst på dokumenten, resultatet från dagens övningar på konstskolan.

Så här gick det till. Varje fredagförmiddag dök en modell upp på skolan, inge konstigt med det, nej, det stod kroki på schemat och han liksom övriga elever spenderade en förmiddag med att efter bästa förmåga teckna av henne eller han, så som hon, han, det är ingen skillnad, nej, det är lika svårt, lika ansträngande med toppiga bröst som med håriga mansstjärtar, ja, verkligen såg ut. Vid lunch var det klart, folk gick hem och han tog sina verk under armen, knatade ner till Kalle på spången, ensam, väntade på att någon skulle komma och hämta dem. Sen togs skisserna till det hemliga högkvarteret där hans penndrag, klotter, linjer analyserades med hjälp av ett avancerat rutsystem läste de lokala ledarna för motståndskampen ut klockslag och vilken frekvens de hemliga radiosändningarna med order och varningar skulle sändas. Han var noga med att få skisserna att så bra som möjligt stämma överens med modellen annars kanske en kanon blev en kanot, en bomb en bom, följderna skulle bli katastrofala, ja, så han var noggrann, väldigt noggrann med att fånga inte känslan, nej, utan lutningen på ryggraden, handens placering på höftens lutning, ja, det var viktigt, konst är viktigt, ja, för motståndskampen, för att stå emot facisternas frammarsch, ja.

Men nu kom ingen, det dröjde, han drack nervöst av sitt te, med bägge händerna, väntade, försökte se normal ut, fingrade på dokumenten.

Där!

Genom den lilla skitiga rutan, nästan igenimmad, i dörren ser han hur en gänglig figur kämpar över Storagatan och fortsätter hitåt på Slottsgatan. Han är lång, smal, overkligt smal, som en cansersjuk Benjamin syrsa, staplar han fram, ja, fan. Han kämpar, halkar vidare i stormen blåser rakt igenom han, fan.

Där ute i stormen ser han grå, blek ut, som askan längst ut på en sig, Ja.

- Hej, tjena, säger Dupontaren och slår sig ner i stolen mittemot hans, fan, han lutar sig tillbaka, gör sig bekväm, ja. Han placerar en burk, Cocacola, på bordet, precis intill kanten. Röstar på rådande världsordning, igen, utan att bry sig. Han hälsar tillbaka på ett sådant sätt att Dupontaren borde förstått att han ej var önskvärd. Men nej, Dupontaren ägde varken då eller nu förmågan att läsa mellan raderna utan börjar istället fumla i fickan, den högra, på sina stora brallor efter ett siggaretpaket. Fan.

Han fikar aldrig här annars, nej, han föredrar att sitta på något av fiken mer centralt belägna. Kalle på spången ligger inte precis intill någon av de mer populära gångstråken och har inte väggar av glas så det maximerar chansen för att folk ska gå förbi utanför och se att man fikar, fan, på ett sånt fik fikar man inte för att umgås, nej, utan för att synas, ja, men just denna fredag, måste han dyka upp här, fan, nu när den grå, bleka syrsan kämpat sig genom stormen ända borta från Storagatan, halkat och snavat på Slottsgatan och nu befann sig inte mer än fem futtiga meter från dörren.

- Gå på toa, säger han.

- Va? undrar Dupontaren. Blåser fram orden, fnyser som en oxe över fladdriga läppar. Nu blir några av er irriterade men, Kött och öl är orsaken, ja, till att han blåser fram orden, ja.

Han lyfter på axlarna, stirrar på Dupontaren mitt över bordet, viftar med handen i riktning mot toan, längre in i rummet, bakom honom.

- Va?

Nu öppnar kuriren dörren, kliver in, fan, ståendes i öppningen spanar han efter en ensam liten kille med en röd penna bakom örat. Dupontaren reser sig, klumpigt, upp, fan, nu står han i vägen. Gå, försvinn viskar han och viftar aggressivt med handen över bordet.

Dupontaren sträcker sig efter pennan bakom örat men missar, fumlar med tjocka korta fingrar i luften när han lutar sig bakåt utom räckhåll.

- Äre det senaste eller, flinar Dupontaren och tar tillbaka handen. Ler med fladdrig mun och feta kinder, ja, både på det ena och det andra sättet. Och ja, kött och öl är orsaken, ja, jag skiter i om ni blir irriterade, tycker jag är osympatisk, ja, för så är det, fan.

- Fan, gååååå. Han sjunger på sista å:et, spärrar upp ögonen.

Dupontaren lufsar, han är inte så tjock, nej, utan mer fet med dålig hållning, som ett snöre med en stor dubbelknut mitt på, ja, iväg på toa, syrsan är borta, dokumenten ligger kvar, utanför faller bomberna, folk dör i tusental. Fan.

Det blev inga mer Fredagar med hemliga dokument, nej, det var för osäkert beslöt man hade förlorat en hel pluton med poeter som inte nåtts av varningen, nej, nu gör man på något annat sätt, hemligt, såväl för han som för er, ja, men han tecknar fortfarande kroki, ja, men jag tar inte med dem till Kalle på spången, nej.

Av T.L Stjerna 15 aug 2003 09:25