Vemod, total glädje, enorm saknad

28 maj 2003 var den lyckligaste dagen i mitt liv. Fast det är en lögn. Oavsett vad jag försöker inbilla mig själv.
Den där sista onsdagen i maj var slutet på ofattbara 12 års studier. Det var dagen då vemodet var lika gigantisk som lättnaden över att det äntligen är över.

28 maj var en glädjens dag. Solen sken så som den bara kan gör en varm svensk sommardag. Gräset redan så grönt att det vore kriminellt att inte sätta sig ner och bara njuta.
Från första parkett intill "Gud fader vid himmelsbågen" i Nacka Strand sprang vi runt i en total eufori, som annars bara kan serveras på en femstjärnig rockkonsert.

Vattnet glittrade förföriskt. Doften av sommar översköljde oss sjungande studenter, dansande studenter, skrattade, kramande och lyckliga studenter. Små meddelanden skulle skrivas i våra broderade mössor.

Och så vemodet.

Vetskapen av att man inte kommer tillbaka till alla underbara individer och fantastiska vänner när solen inte längre skiner efter 21.00.

Ty gymnasiet har stängt för sommaren och öppnar inte i höst.
Den 29 maj vaknade jag upp till ett nytt liv.
Mitt namn är Jimmy och jag är arbetslös.

"Klart vi ska fortsätta hålla kontakten. Vi är fortfarande kompisar." Har inte hört av sig.
"Vi ses snart igen." Har inte synts till sen dess.
"Vi hittar på nåt kul i sommar." Nog vore det roligt.

I det vemod som uppstår en dag då vi förväntas vara glada är det helt naturligt att vi i desperation ger ett sken av att vi är friends forever. För just då är det otänkbart att vi inte skulle ses som vanligt i nästan tre års tid. Och visst, på ett djupare plan så kommer vi alltid vara vänner och oskiljaktiga. Men i den värld som kallas Verkligheten så får vi smärtsamt erfara att sagan alltid är vackrare och de vänner vi haft måste ersättas med nya. Även om vi är friend forever.

Från Skolan tar vi med oss erfarenheter, kunskaper, gamla läroböcker som samlats i en kartong på vinden. Och så minnena. Smaken av skolserveringens blodpudding, ljuden av glada skratt, de långa nätterna med läxor upp till öronen, doften av ett svettigt omklädningsrum, den varma känslan av att se på henne, förtvivlan och hjälplösheten när hon spanar in honom...

Tillbaka på ruta noll.

Världen bjuder på många möjligheter. Vi kan fortsätta plugga, gå lumpen, stämpla på AMS, fixa ett nio-till-fem jobb, bli au-pair utomlands, tågluffa, bli säsongsarbetare, lärling, daytrader, spelberoende, alkoholist, narkoman, förtidspensionär...

Det är dags att välja nu. Ja eller nej till EMU. Det påverkar hela vår framtid, för snart är den här.
Skaffa flickvän, körkort, sambo, barn, fästmö, volvo, villa och en liten gullig Golden retriever.

Efter 12 års studerande är jag tillbaka på ruta noll.
Lite klokare. Lite gladare.

Och jag saknar smaken av blodpudding.

Av Jimmy Forsberg 28 jul 2003 10:49