Från dum blondin till naiv brunett

Hon tittade. Drog i håret. Gick runt och bedömde. Jag följde henne med blicken i spegeln.

"Vi ska nog inte ta så mycket på längden", sa hon, "bara några centimeter." Jag nickade och andades ut. Det skulle inte bli någon kort punkfrisyr i alla fall. "Däremot skulle jag vilja tunna ut lite här och lägga i lite olika färger."

Hon drog handen genom håret och spaltade upp det som om det vore ett vardagsrum. "En brun nyans i underhåret, en nougat-kola färg i överhåret och lite röda toppar!" Hennes proffsiga ton fick mig att luta mig lugnt tillbaka.

Efter ett tjog ihjältummade veckotidningar och med träsmak i baken, var hon klar med mig. Jaha, nu var man brunett, tänkte jag när hon höll spegeln bakom mitt huvud. Nu skulle bara syrran komma, så vi kunde gå på lunch. "Ursäkta, jag söker en ljushårig tjej - ja, blond - hon skulle klippa sig här. Jag kan inte se henne någonstans, vet ni...?"
"Här", väste jag till syrran. Hon snurrade runt ett varv.
"Jamen herregud, där är du ju! Jag kände inte igen dig!"

Väl ute på gatan log jag mot varje person jag mötte. Här var mitt nya jag redo att hälsa på världen i sin nya mörkgestalt. Från livstidsblond till brunett var ett ganska stort steg. Jag såg framför mig en värld av möjligheter. Nu skulle folk äntligen ta mig på allvar. Kanske skulle jag ta och köpa mig ett par glasögon också när jag ändå var i farten, ett par "smartglasögon".

Det blev en schizofren lunch på kinarestaurangen. Varje gång de mörka hårtestarna föll inom mitt synfält, hoppade jag till av rädsla och fick ris i knäet. Tänk att bli rädd för sig själv...

På tunnelbanan på vägen hem kändes det bättre igen. Jag var en i mängden. Äntligen kunde jag växla trivselblickar med alla. Jag, dum blondin? Aldrig! Nu skulle folk få se vem som egenligen döljt sig under den där massan av blont meshår. Det var dags för mänskligheten att inse att dom hade att göra med en riktig bitch som snart skulle erövra världen. Kanske skulle jag gå hela vägen, bli Goth-punkare och börja spela i något anarkistiskt band. Jag såg framför mig hur ett fyllt Globen stod upp och gjorde vågen av hänförelse. Jag avbryts av en högtalarröst: "Nästa Gullmarsplan."

Dörrarna öppnas och ett riktigt fyllo staplar in och ställer sig mittemot mig. Jag ler mot honom. "Vad faan stirrar du på", sluddrar han misstänksamt. Jag tittar försynt ner i golvet. Efter en stund märker jag att han tittar på mig med en retsam glimt i ögonen: "Ursäkta stumpan att jag frågar, men är det där en peruk du har på huvet?"

Jaha, där försvann drömmarna om mitt nya liv. Vad var jag nu då? En prostituerad med lösperuk på väg till någon maskerad eller?

Av Anna Drangel 15 jul 2003 10:54